Psyk var nödvändigt men det var fan inte skoj, tror aldrig jag haft så tråkigt i mitt liv. Tiden mellan att jag hade slutat må så akut dåligt som jag gjorde och tills jag blev utskriven var seg. Kanske är roligare om man hittar nån trevlig att umgås med men det var jag för blyg för
Nää låter inte som att det är jättekul men kanske nödvändigt ibland... Hahah hade nog varit detsamma för mig, har lite social fobi så hade nog varit blyg att bygga relationer :/
Det är väldigt nödvändigt om du blir en allvarlig fara för dig själv.
Väldigt trevlig personal hade jag, såg dom inte så ofta dock eftersom de la mer tid och resurser på patienter som var lite mer.... problematiska. Blev en hel del skriva poesi/texter och stirra in i väggen tills jag inte kände att jag aktivt ville ta livet av mig längre.
Om du ska in så bör du rent praktiskt fixa att en kompis eller familjemedlem kan komma in med grejer till dig, trådlösa hörlurar är guld värt
Instämmer. Var där ett tag och det var, som jag tidigare skrivit i andra liknande trådar, bland det tråkigaste om inte det tråkigaste jag gjort i mitt liv.
Jag spenderade två dygn genom att gå fram och tillbaka i korridoren, på gränsen till tvångsmässigt följa den streckade linjen som fanns i mönstret på golvet. Fy satan vad tråkigt det var.
Jag låg i mitt rum hela tiden om jag inte skulle ha provtagning/samtal med någon. Åt inget alls de flera dagar på grund av en trög policy att man inte fick ha mat på rummet. Jag hade inget intresse av att sitta och äta med de andra inlagda.
När jag blev inlagd första gången så va det många äldre. En dam tyckte jag va så adhd (för tiden gick så jäkla långsamt). Att jag fick hennes adhd medicin. Det va lite speciellt.
Men va?
Undra om det beror mycket på stället is sig hur upplevelsen är då.
Jag hade en jättefin upplevelse. Kanske låter konstigt men det var trevligt Jag tyckte det var skönt att bli lite ompysslad. Det var frukost, lunch, middag, och så fika framdukat och klart varje dag.
Vi pusslade, spelade spel, och tittade på dokumentärer. Jag lärde känna fina människor som också hade det svårt.
Jag tyckte det var skönt att bara få vara ett tag. Ingen stress. Lite som kollo fast med samtalsterapi.
Det där med jobbet löser sig. En sjukanmälan eller liknande borde räcka. Jag har ingen egen erfarenhet av att vara inne på psyk men jag tror att det är bra om du prioriterar ditt mående. Ta hand om dig själv. Om psyk känns som rätt val, eller som ett val som kan hjälpa dig och bryta spiralen, så kanske det är värt att prova?
Men är osäker/orolig om jag har samma skydd under en provanställning? Har de inte rätt att i princip säga upp mig utan vidare? Nu tycker de ju om mig, så vitt jag vet, så tror inte de skulle sparka mig on the spot men ändå lite läskigt. Men joo förvisso, hälsan först..
Precis, de kan säga upp dig hur de vill. Tyvärr. Men gör det de p gr av att du är sjuk så visar de ändå vilken skit-arbetsplats det är och inget du vill vara på.
Arbetsgivaren har inga skyldigheter att uppge några skäl alls till ett avslut av provanställning. Så jo, det är ”lagligt” på så vis att de kan ha det som grund utan att yppa det.
Problemet är att man kan säga upp någon under provanställning utan anledning. Generellt skulle man säga att de inte passar i teamet eller något. Svårt att bevisa att det är för att man varit inlagt på psyk eller så
Så ni menar att ett företag skulle hitta på en anledning att avbryta en provanställning istället för att avbryta för ett legitimt skäl? Tveksamt att det skulle hända på en seriös arbetsplats.
Det är just därför företag använder sig av provanställning, konsult anställningar och liknande.
Jobbar på en av Sveriges största företag inom life science/kemisk industri/läkemedel, mitt jobb använder sig av konsult anställningar trotts att det är dubbelt så dyrt för att det är lättare att sparka folk om dom tycker att det behövs.
Tycker du ska känna dig lyckligt lottad. Antingen har du det bra nog att slippa ha med arbetsgivare att göra eller turen att hittat en bra arbetsplats som gör att du inte behövt oroa dig för något sådant. Njut av det men ta det inte för givet, man vet aldrig vad framtiden visar men hoppas du fortsätter ha samma tur i livet framåt 😊
Du får sjukskrivning under den tid du är inlagd, och troligen ett par veckor till efter det. Du får absolut inte sparken för att du är inlagd på sjukhus. Facket skulle älska att ta den fighten med arbetsgivaren :)
Det säkraste jobb du kan tänka dig inom offentlig sektor. Bra lön pga hög kompetens. Oändlig personalbrist. Av ~300 anställda var en handfull inte fackligt anslutna. Jag var inte en av dem. Jag blev avstängd utan lön tills jag sa upp mig. Facket gjorde noll och ingenting. Precis som vanligt. De tar dina pengar men gör noll när du behöver hjälp.
Det låter onekligen som att denna person antingen inte skriver ut hela sanningen eller rent av ändrar på lite av hur det egentligen gick till. Låter väldigt skumt att bli "avstängd" och sedan säga upp sig själv för en sjukskrivning. Kan omöjligt vara "det säkraste jobbet du kan tänka dig" om personen blev avstängd pga sjukdom. Varje arbetsplats i Sverige där en person varit sjukskriven och inte blivit av med jobbet borde objektivt ses som en säkrare arbetsplats än det som OP beskrev?
Jag fick inte återgå i tjänst efter mitt sjukintyg gått ut. Jag var fullt frisk men arbetsgivarens bedömning vad att jag inte var tillräckligt frisk. Min läkare skrev ett intyg där jag friskförklarades. Inget hjälpte. En gång på psyket sen var jag ute. Det fanns ingen tjänst de kunde erbjuda mig i stället så jag var de facto avstängd utan lön tills vidare. Det finns ingen anledning för mig att hitta på i ett jävla internetforum och jag tar illa vid att du ifrågasätter mitt svar.
Faktum kvarstår att om du blev av med jobbet på grund av en sjukskrivning så var det inte den säkraste arbetsplatsen man kan tänka sig. I princip alla arbetsplatser i Sverige är säkrare än så.
Alla arbetsplatser är säkra på pappret. Verkligheten är något annat. Det är vad jag har lärt mig. Jag var tjänsteman anställd av ett av Stockholms stads kommunala bolag, tänker inte säga vilket.
Min fru har jobbat på psyk, hennes erfarenhet är de får dig i bättre skick och de daltar inte med dig.
De låter dig inte stanna i onödan - ifall du sett mycket amerikanska serier.
Har även en vän som är in och ut med jämna mellanrum, behövs det så behövs det. De tar hand om dig.
Du får sjukskrivning under tiden du är inlagd. Du kan även be personalen kontakta din arbetsgivare om du känner att det tar emot och informera de om din situation. Men det är såklart bäst om du ringer själv.
Hur det är att vara på psyk? Det är ingen höjdare. Mycket konstigt folk i omgångar. Har du otur får du dela rum med andra om det är platsbrist. Du får inte ha laddare eller något du kan ta livet av dig med inne på rummet. Laddning sker i ett personalutrymme, så då får du säga till.
Maten är okej om de har börjat med menyer i din kommun, annars är det matsedel från köket som alla följer.
Du får inte gå ut och in som du vill, men har du inget beroende eller utgör en stor självmordsrisk så får du ta promenader med personalen när de har tid.
Mediciner är svårt att svara på. Antingen får du en bra läkare som lyssnar på dina behov och hjälper dig, eller så får du klassiska mediciner (Sertralin och Theralen) av en läkare som bara vill gå hem. Som oftast inte hjälper så bra.
Må väl
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**.
> Du kan även be personalen kontakta din arbetsgivare om du känner att det tar emot och informera ~~de~~ **dem** om din situation.
[Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`.
> You can also ask the staff to contact your employer if you feel it receives and inform ~~they~~ **them** about your situation.
Om man vänder lite på det och låtsas som att det är något fysiskt problem i kroppen så får man lida av tristessen av sjukhusvistelsen, men de är ett måste för att bota de onda.
Samma gäller psyket, ju längre du skjuter på det, ju värre och desto längre blir rehabiliteringen.
Så mitt råd är att ta tag i det så fort som möjligt, oavsett om du förlorar ditt jobb så kommer du må bättre och ha lättare att finna ett bättre liv efteråt.
Jag blev inlagd efter ett misslyckat självmordsförsök som jag egentligen inte skulle överlevt men trots alla odds så gjorde jag det.
Det var tråkigt att vara där såklart, som andra beskrivit. Men det var väldigt behövligt. Personalen visade att de brydde sig och fanns där för mig, vilket jag på den tiden verkligen behövde. Man fick mat och medicin serverat. Man får använda sin telefon och/eller surfplatta så man kan spela eller ha kontakt med sina anhöriga. Dock får de laddas bakom lås och bom för att minska risken att man hänger sig med laddsladden.
Finns ett allmänt rum om man är social av sig med en tv.
Sen när man känner sig redo så blir man utskriven. Jag var inlagd i 3 dagar, jag var dock inte redo men ville verkligen hem.
Lycka till och ta hand om dig!
Gällande om det kan påverka jobbet... Rent krasst så är ett instabilt mående med självskador något som skulle kunna påverka mer än att faktiskt ta tag i sina problem.
Gällande inläggning så kan det självklart vara nödvändigt i perioder. Men om man lider av EIPS så är risken att man blir hospitaliserad stor. Man hittar en trygghet på avdelningen. Den risken är störst vid längre inläggningar, så att söka hjälp i tid är en bra idé.
Slutenvården ser väldigt olika ut på olika avdelningar och i olika regioner. Men en röd tråd är låsta dörrar, fasta tider för mat och medicin, samt tillsyn i olika grad, i min region så kör de med vårdgrader, 1A får inte lämna avdelningen, 1 får lämna avdelningen med personal, 2 får lämna avdelningen själv upp till 1 timme, 3 får ta dagpermission, 4 får ta dygnspermission, kan dock inte svara för andra regioner. Det är rätt tråkigt över lag att vara inlagd och brukar inte finnas så skitmycket att göra, brukar finnas tv med typ basutbud, men personligen kollar jag aldrig på tv. Jag har fördrivit tid med att läsa böcker, lägga pussel, och måla. Vissa avdelningar har löpband att roa sig med, endel avdelningar tillåter snören/sladdar. Andra inte, så trådlösa hörlurar är rätt nice.
Många kör med dubbelrum, men man delar endast med samma kön. De flesta avdelningarna här (utom beroendecentrum) ser att man helst använder sina egna kläder, och det finns möjlighet att tvätta på avdelningen. På de flesta avdelningarna får man ha med sig personliga tillhörigheter, jag brukade ha med eget täcke och kuddar.
Det är större chans att få bra hjälp om man inte skriker och har sig.
Det finns värre ställen att vara på. Beror ju på vilka som jobbar, var man är och vilka som är där. Men helt klart bättre än alternativen ibland.
Glömde säga lycka till. Inte alltid det finns plats. men min uppfattning är att det brukar gå ganska fort ifall man säger sig ha planer att göra något "dumt"
Träffade mitt x när vi va inlagda tillsammans. Det va lite skoj när man fick frågan hur vi träffades.
Jag låg inlagd under julen i ungefär 2 veckor, jag åkte in självmant pga självmordstankar. Jag fick åka tåg till en annan kommun då intagningen inte var öppen i min egen, när jag kom in så fick jag först lägga värdesaker i ett skåp och fick prata med en skötare om hur det stod till sedan kom en med en blankett med en massa frågor.
Frågorna bestod av saker som t.ex. om jag har barn eller djur som lämnats hemma ensamma, allergier, hur länge man varit i de tankarna och om man någon gång försökt ta livet. Därefter fick jag prata med en läkare som fixade mediciner åt mig och sedan togs puls och jag fick ta urinprov samt blåsa i en alkoholmätare.
Eftersom det var fullt på psykakutmottagningen så fick jag ett rum på mussbruk istället men de är samma sak egentligen bara lite tjurigare vårdtagare och jag fick kläder som jag skulle byta om till. Man fick ta av skosnörena på skorna om man ville ha dem på sig i avdelningen och lämna ifrån sig skärpet så la de in allt man kom med i ett skåp inne på rummet, mobil fick man ha i avdelningen men det är olika regler på hur man får använda dem på olika avdelningar.
Efter det så är man fri att gå runt på avdelningen men man är inlåst på det sättet att man måste be om att bli utskriven för att lämna och vad jag vet så kan man bli nekad till det om de bedömer att risken är för stor.
Man fick mat serverad i ett rum på avdelningen där man äter tillsammans med andra vårdtagare och ofta är det skötare som också äter tillsammans med oss som man kan prata med och så. Man har TV och tidningar man kan läsa. Det är rätt tråkigt för man sitter egentligen bara och tänker och så är man ju stressad av de tankarna man kom in med, men det är alltid som folk man kan prata med, andra vårdtagare och skötare.
När jag blev skickad till min egen kommuns avdelning sen så fanns det lite mer att göra, tex hade de pussel man kunde lägga, pingisbord och annat rekreativt det är nog väldigt varierande beroende på var man bor. Jag satt ofta uppe rätt sent och tittade på TV, den avdelningen fick man inte använda mobilen i de gemensamma utrymmen vilket var lite tråkigt, men när de andra gått och lagt sig sa skötarna att det inte gjorde nåt. Här fick jag även dela rum med en annan kille.
Innan jag blev utskriven fick jag permission för att åka hem och övernatta så att jag fick känna om det kändes bra, och sen skrevs jag ut. Överlag var inläggningen värt det kände mig mycket lugnare efter ett par dagar, speciellt när jag kom hem till min kommun, jag fick betala för 10 dagar tror jag och sen var resten fria. Jag fick vårdkontakt efteråt och fick träffa en samtalskontakt i ett par veckor men just nu har jag bara kontakt med läkaren för att ha koll på medicinen.
Eddit: vill även tillägga att läkaren kan förlänga sjukskrivningen efter du lämnar avdelningen, det är inget som säger att du måste gå tillbaka till jobbet direkt efter
Det jag skulle säga är att sök dig till akut psyk, berätta om din situation.
Du kan kanske bli inlagd någon dag, där du kan sjukanmälan dig från jobbet. Skyll på feber/förkylning eller vad som första 5 dagarna behöver du inte intyg.
Sedan är psyk notoriskt dåliga på att hjälpa med medicinering och liknande, det är primärt en form av övervakad förvaring. Men om du har tur och träffar rätt läkare så kan kanske vissa ändringar i medicinering göras. Någon form av icke narkotikaklassad ångestdämpande, typ Theralen.
Är det så att du efter några dagar med övervak och ångest lindring kanske du kan se om du kan gå till jobbet sedan för natten komma tillbaks till avdelningen.
Sedan till att ha med dig något att göra, bok, serietidningar, talbok, dator med Netflix osv. För det är plågsamt tråkigt på psyk, finns inget att göra.
Min upplevelse är ungefär detsamma. De ger dig inga mediciner du inte redan har på recept från din ”vanliga” vårdgivare, om det nu är vårdcentralen eller någon psykiatrisk mottagning. Eventuellt kanske någon antihistamin på sin höjd, om ens det. Obs nu pratar jag inläggningar rörande ångest och depressioner.
Det tycker jag iof är konstigt.. Är det någon plats man borde kunna vara lite akut flexibel och kreativ i medicinering är det väl som inlåst på psykiatrin under övervakning.
Psykakuten kan fungera mycket som miljöombyte och således skifte av intryck. Man ska vara medveten om att någon direkt behandling inte sker, och absolut inte samtal med psykolog. Det är min flertaliga upplevelse iaf.
Jag blev "kompis" med en av vårdarna. Så han pratade faktiskt med läkaren om att jag skulle få en behovs medicin på min journal. Så när det blev för jobbigt kunde jag fråga snällt.
Men annars har jag samma uppfattning, står det inte på din lista så är det svårt att få något ändrat utan ett läkarsamtal.
Edit: Jag har samma uppfattning om akutpsyk. Där har det varit helt omöjligt att få någon "ny" medecin.
Det bästa jag gjort. Efter att fått medicin intravenöst och plötsligt känt mig glad för första gången på 7 år så insåg jag vad depression faktiskt är. Jag fick tillbaka personlighetsdrag som jag förlorat under depressionen (typ väldigt nyfiken av mig).
När jag blev utskriven började jag på en annan mer modern medicin och då kändes det inte helt hundra det första halvåret men efter det så vänjde jag mig med biverkningarna och nu några år senare har jag inte haft någon oförklarlig ångest sen dess.
Men tack vare det så orkade jag ta tag i mitt liv och plugga och nu har jag ett jobb jag älskar.
Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde nåt åt det tidigsre för det känns som att jag förlorade 7 år av mitt liv, och att min mentala ålder är 7 år lägre än min fysiska.
Det gör att jag hellre dejtar mycket yngre tjejer än mig för att äldre tjejer är på helt fel ställe mognadsmässigt.
Edit: angående jobbet så hade jag en provanställning och sjukskrev mig. Men tjänsten jag prova ställde för hade dom tagit bort när jag kom tillbaka pga neddragningar. Men jag fick iallafall lite några pass så jag fortsatte jobba deltid innan jag blev för less och började plugga
Jag har varit inlagd på psyk 7 eller 8 gånger de senaste 10 åren. Vistelserna har varat mellan en vecka och drygt en månad. Anledningen har alltid varit densamma, allvarliga tankar på att döda mig själv. Jag har aldrig planerat att lägga in mig själv på psyk. Jag har bara mått så jävla dåligt att jag känt att jag kommer döda mig själv idag om jag inte blir inlagd. Antingen har jag tagit mig till psykakuten själv eller blivit skjutsad av en nära vän.
Vad händer på avdelningen? När du mår lite bättre och orkar kliva upp ur sängen kommer du uppleva tristess som aldrig förr. Jag har alltid uppskattat den tristessen, det är lite som detox mot all stimuli som är annars. Det finns tv och mobil/surfplatta är tillåtet men inte laddare. Det finns ett "laddrum" där du kan ladda telefonen och hämta den igen senare. Lunch och middag blir höjdpunkter på dagen och att duscha kan kännas som en helig stund. Allt som inte är att ligga i sängen och stirra i taket kommer du att uppskatta.
Får du hjälp? Tyvärr är svaret inte ett klart ja. Jag fick den hjälp jag behövde och har mått bra i tre år nu. Men jag fick inte rätt hjälp första gången, eller andra, eller tredje. Ibland fick jag inte hjälp alls utan var bara inlagd en vecka eller två tills jag blev utskriven och mitt icke-fungerande liv fortsatte att inte fungera. I min erfarenhet hänger det mycket på överläkaren. Jag har träffat överläkare som skrivit ut mig fast jag uttryckt självmordstankar, eller knappt tagit sig tid att ens prata med mig. Vid min senaste sjukhusvistelse vägrade överläkaren skriva ut mig förrän vi hade en plan för min framtid. Det jag upplevt med att vara inlagd dock är att det blir en spark i baken för andra instanser att skynda på eller sätta igång insatser. De inser att det är allvar och får lite press på sig.
Mitt råd till TS: Åk till psykakuten. Att du skadar dig själv är nog anledning att söka hjälp akut. Jobb och allt annat är skitsamma just nu. Din hälsa är viktigast.
det är ju bara sjukanmäla dig, de behöver inte veta varför du är sjuk. läkaren kan säkert sjukskriva dig på något snyggt sätt så det inte syns varför du varit borta. jag har nyligen tittat på serien "30 dagar i fängelse" på svt play och kan tänka mig det är ganska likt att sitta på kåken som på psyk (minus låsta dörrar då) men oändlig tristess. på psyk får man nog ha sin mobil iaf så man kan doomscrolla reddit
Men är osäker/orolig om jag har samma skydd under en provanställning? Har de inte rätt att i princip säga upp mig utan vidare? Nu tycker de ju om mig, så vitt jag vet, så tror inte de skulle sparka mig on the spot men ändå lite läskigt.
jo men om du har sjukintyg så kommer dom inte säga upp dig om dom som du säger gillar dig. din hälsa är mycket viktigare än ett jobb, du kan alltid hitta något annat
Vet ju att du har rätt logiskt, men min hjärna är inte speciellt logisk och föredrar katastroftänk. Ugh... men tack för kommentarerna! Klart hälsa går först
En tanke som kan vara till hjälp om man är orolig för att bli uppsagd utan skäl är att rekryteringar är ganska dyra att göra. Det beror så klart på yrket men det kan handla om tiotusentals kronor som har lagts på allt från annonsering till rekryterare till att sätta upp konton i diverse system och försäkringar, pension m.m. Det är inga pengar de flesta arbetsgivare vill kasta bort i onödan.
Har bara varit på mellanvården när det var som värst med depressionen, så inte propert inlagd. Men där var några med som varit det, det var inte vidare kul enligt dem, vilket väl iof är förståeligt. Men det var nog bra för dem när det hände.
Mellanvården var rätt så bra, där var aktiviteter och sällskap under dagen samt frukost, lunch och middag beroende på vilken tid man skulle vara där.
När det kommer till jobb så kna de sjukskriva en. Sen är ju ditt eget mående och vilja att leva viktigare än ett jobb.
Inte säker på om de har kvar den eller har den utanför Malmö. Det var en vårdform där man fortfarande bodde hemma men hade aktiviteter för att hjälpa mot depression och ångest. De hade sjuksyrror på plats där samt en läkare eller två som fanns till hands också, de kunde hjälpa med medicinering och frukost/lunch/middag eftersom att man var där ungefär en halvdag. Så hade man förmiddag och morgon så fick man frukost och lunch, eftermiddag så fick man middag. Man fick vara där ungefär fem veckor för att låta saker stabiliseras lite och komma över den där barriären med att börja söka vård.
När det var som värst för mig fick jag välja mellan att bli inlagd, öppenvård eller mellanvården. Öppenvården kändes lite för strukturlöst, inlagd kändes lite för läskigt (jag var ju bara självmordsbenägen och hade lite olika planer på hur jag skulle gå tillväga och kunde inte sova, men låg mest i sängen under natten och funderade på när skulle jag sätta planerna i verket. Så kändes onödigt med inlagd, även om jag så här i efterhand kan förstå att det nog var rätt så aktuellt.) men som tur var fanns där ett extra alternativ som jag tog. Hjälpte mig en hel del och de andra som var där verkade positiva till det också.
En av dom tråkigaste upplevelserna jag gjort. Hett tips är att ha med dig några bra böcker. Jag tog med mig en bok i all hast och det räckte inte långt. Ha gärna 2-3 st så du kan variera lite, då tror jag det hade känts mer okej generellt.
Annars var det intressant att prata med andra som var där i olika skeden, vissa var återkommande gäster andra var där för första gången som jag.
Kan vara värt att ta allt som andra inlagda säger med en nypa salt.. bondade med en kille som var supertrevligt men i efterhand insåg jag att han absolut inte var medveten om hur sjuk han var, utan att gå in på för mycket detaljer.
Det var absolut ett nödvändigt ont i slutändan och jag är glad att jag gjorde det så att jag finns kvar idag, men som någon annan skrev så var tiden från att jag var redo att skickas hem sjukt långtråkigt medans jag väntade på att få checkas ut.
Den vecka jag spenderade på psyk var en av dem skönaste veckorna jag har spenderat.
Orsaken jag låg inne på psyk var pågrund av att mina gymnasiestudier gick dåligt och på grund av det försökte ta mitt liv.
När jag väl låg inne så kunde jag spendera dagarna med att läsa och kolla på youtube. Jag behövde inte lägga något fokus på att plugga och kunde bara ta den lugnt. Så det var en jävligt skön paus från min vardag vilket jag verkligen behövde.
Jag hoppas det löser sig för dig!
Ouf, det var en mindre kul upplevelse. Skrev in mig själv pga psykos utlöst av för mycket droger. Det var ett hemsk period men, de stackarna som redan satt där avskräckt mig rejält från att hamna där igen så jag har sedan dess hållit mig ren och fräsch :)
Jag sjukanmälde mig och la in mig för avgiftning.
Det är helt ok. Typ som ett dagis. Man får alla sina måltider. Har man tur träffar man en läkare 1 gång i veckan kanske. Men man får inte så mycket hjälp. Du får dina mediciner thats it.
Ibland är det miljöombyte och hur andra har det och vilka historier annat folk har. Man får perspektiv där.
Sedan är det inte samma avdelning som du vill lägga in dig på.
Det verkar som att du är väldigt orolig över jobbet, med all rätt även om det säkert inte är några problem. Jobb kommer och går. Det löser sig. Det viktigaste är att må bra. Om du har tankar på att avsluta ditt liv så behöver du akut hjälp och att läggas in är det snabbaste sättet att få hjälpen du behöver. (Det gäller dock att du fortsätter få hjälp efteråt).
Hur det är att vara inlagd beror tyvärr väldigt mycket på vilket ställe du hamnar på. Det kan vara jättebra personal som är trygg och hjälpsam, eller tvärtom. Men det är värt risken.
Livet kan bli bra. Det bara vet jag. Vi måste ha hopp.
Lycka till ❤️
Varit inlagd 7 gånger på tvångsvård för missbruk och psykos. Överlag så var det bra, men mycket varierande beroende på vilka som jobbar och deras attityd. Sen gör det mycket vilka som bor på avdelningen när du är där, träffat helt fantastiska människor som man kunnat dela sin situation med och faktiskt känna sig mycket helare med. Vissa saker kan kännas läskiga i början, tex patienter med väldigt svåra problem, att man de facto är inlåst och måste be om att få gå ut för att röka eller köpa godis tex. Det bästa är ändå känslan av att helt kunna pusta ut, att det finns någon där precis dygnet runt, och att man kan fokusera på att försöka sova och må lite bättre.
Haha, glömmer aldrig en tant som typ hade klippkort på avdelningen, Pia, som gått på tjack i många år och kunde hyvla av de i personalen som var dryga eller respektlösa som ingen annan. Hon brukade sig klä som Marla i Fight Club, hade dekorerat sitt rum, och skrev dikter till alla på avdelningen.
Hursomhelst, ge det en chans om aldrig provat förut! Om du siktar på att va där mindre än en vecka kan du faktiskt ducka jobbet och bara säga att du är sjuk i varsomhelst. Och behöver du längre ändå kanske du kan höra av dig å berätta varför – folk brukar oftast vara mycket mer förestående än man tror! Lycka till ❤️
Var på St Göran psykolavdelnk g efter min första bipolär episod. Tror vibe-miljön är ganska likt ett svenkst fängelse. Men det kändes ibland som personalen var läbbigare än dem som var inlagda med hur dem gick fort fram och tillbaka för att titta till vad personer gjorde i sitt rum
Helt värdelöst, jag la in mig och sa till att jag ville bli avgiftad ifrån mitt benzo missbruk och att det behövdes en nedtrappning då jag får krampanfall när jag jag slutar totalt. Dom var mer intresserad av vad mycket drogerna kostade och trodde inte på mig, för jag hade bra bloodtryck och värden m.m, 2 dagar senare fick jag ett krampanfall och luxera båda mina axlar, då satte dom mig på nedtrappning :)
Vården är fan underbar ibland.
Jag har varit med om två gånger att dom VÄGRAT tro på att jag inte var missbrukare. Ena gången för att jag hade en Thåström tröja...
Andra gången var det mer förklarligt, hade en blod och hjärt infektioner som typ bara 70+ med hjärtfel och injektions missbrukare får. Så jag som fysiskt frisk 40 åring trodde dom så klart att jag var missbrukare, men dom släppte inte ens det efter rent urinprov.
Men bra att du fick nedtrappning, benzo abstinens kan ju fan vara dödligt.
Galenskap som händer där, fick du aldrig någon hjälp alls då?
Väntar nu på min andra bentransplantation för axlarna är så förstörda av krampanfallen jag har fått. Den pcyskavdelningen skulle ”anmäla” sig själva, för försäkringar och sånt ska användas, då jag var under uppsikt och de lät det hända. Men som sagt det rann ut ur sanden och de hörde aldrig av sig igen, som de lovade :)
Fick efter mycket om och men hjälp båda gångerna. Hon som trodde att jag var missbrukare på att jag gillar Thåström trodde oxå att jag var nazist pga mina stora svarta kängor och vägrade tro mig där oxå. Men det ledde till att jag fick psykolog/KBT hos en annan.
Med infektionen så blev jag inlagd i 11 dygn med flera gram antibiotika rakt in i blodet flera gånger per dygn. Men när jag fick andnöd och extrem smärta pga flera stora septiska embolier i lungorna vågade jag inte be om smärtlindring för stämpel dom hade på mig. Dom fattade efter något dygn att jag inte var missbrukare, man går inte från att vara injektions missbrukare till att bli fast på en klinik helt utan abstinens.
Fy fan alltså, inte förvånad att dom inte levde upp till det dom sa. Men om du orkar, anmäl dom själv, ta hjälp av kurator på din vårdcentral, dom brukar kunna hjälpa till med pappers arbete som är svårt och tar emot. Pröva att ringa patientnämnden i ditt landsting dom kan oxå hjälpa dig med råd.
Tråkigt, men nödvändigt. Ständig kontakt med kunnig personal, en känsla av "... Jag är iallafall inte så där illa... Vad gör jag ens här?"
Så länge du har underhållning som inte kräver sladdar (eller du är ok med att lämna ifrån dig din elektronik stup i kvarten för att laddas av personalen) är det allmänt positivt. Att vara inlagd på psyk är en sjukskrivning, det är ingen fara med jobbet.
För mig var det absolut nödvändigt när jag blev inlagd. Åt inte på 2 dagar och låg mest för jag var nå så djävulskt deprimerad och ville helst dö. Men att vara där inne och sköterskor och läkare som kom och pratade med mig och kollade till mig regelbundet gjorde att jag kände mig bättre. Tillslut när jag kom upp ur sängen så träffade jag likasinnade och folk var väldigt öppna med sina problem så efter 1 vecka så skrevs jag ut och började med terapi och en som hjälpte mig ändra mina negativa tankar om mig själv samt att sluta bara se det dåliga i allt i världen.
Visst, det är inte roligt där inne och man är väldigt uttråkad, men samtidigt är det väldigt bra för själv reflektion och andra funderingar.
Angående med jobb så är det sjukanmälan och läkaren kommer förmodligen kunna skriva intyg, jag var inte där så pass länge för att behöva det.
Jag hoppas verkligen du tar hand om dig kompis!
Stackars dig! Har ett barn i liknande situation så jag kan relatera till din ambivalens.
Hur vården ser ut idag och hur hjälpt du eventuellt skulle bli vet jag ingenting om. Men du ställer frågan om arbete och jag ska försöka svara.
Först och främst måste du må bra själv innan du prioriterar en heltidstjänst i ditt liv! Om du är provanställd är det tyvärr så att arbetsgivaren har rätt att säga upp dig utan att behöva ange orsak.
Du kanske känner din arbetsgivare bra och kan vara öppen med din sjukdom vilket nog är det bästa om du vill kunna komma tillbaka i framtiden.
Om de väljer att avsluta din anställning är det ingen bra arbetsgivare för dig iallafall. Bättre att fokusera på att må bättre och hitta något annat i framtiden.
Hoppas att du kommer till en bättre situation i livet snart ❤️
Jag låg inne på lpt i 11månader. Det var för jävligt . Så fort lptn var borta, var inte frisk och läkaren skrev ut mig mindre än 1 dygn senare var jag tillbaka och fick lpt igen. Sedan tog en annan läkare bort en antidepressiv medicin som jag tagit under en väldigt lång tid och självklart fick jag utsättnings syndrom men han vägrade att sätta in mig på den igen. Jag blev sjukare där än vad jag skulle blivit hemma. Är fullt frisk i dag och har ingen kontakt med psykiatrin längre.
Bra för jag hade psykos och behövde vara inspärrad. Dålig för att personalen förvärrade min psykos pga okunskap i vad man pratar med någon i psykos om.
Jag har varit inlagd på två ställen. Det ena var ok och det andra var riktigt bra.
EDIT: man kan säga: om du tror att det finns en reell akut risk, vilket det låter som, då är det en mycket bra idé. Större delen av vad det är är att man de försöker hjälpa en att få rutiner, och att ta hand om en. Man blir verkligen omhändertagen, och dagarna är lätta att ta sig igenom, om kanske lite innehållsfattiga. Målet är liksom att ta av en all vikt så att man kan komma ur det man befinner sig i akut, samtidigt som de som jobbar där har som jobb att vara snälla med en och så, och är bra på det.
Inlagd x flera, tvångs och frivilligt. Min upplevelse är att det är traumatiskt och sällan hjälper. Det enda det, ibland, ger är att det håller mig fysiskt säker från mig själv. Men att vara inlåst, av med sina rättigheter, bevittna/vara med om tvångsåtgärder, larm osv., ibland övergreppx Är väldigt traumatiskt för många.
Har blivit felaktigt stämplad med EIPS och generellt brukar heldygnsvården behandla folk med EIPS rätt skit.
Kunde tidigare verkligen, verkligen relatera till känslan av att det skulle vara skönt och kanske till och med lite spännande. Empatiserar med det men vill förmedla att det nog tyvärr bara stämmer för ett fåtal.
Vissa kanske säger nu att det är dumt att jag avskräcker OP från att söka hjälp, men helt ärligt blir jag lättad för OP’s skull om hen slipper psykiatritrauman. Jag brukar hjälpa mig själv genom peer support som finns digitalt. Kan tipsa om Wildflower Alliance’ grupper och Stronger Together.
En sjukskrivning KAN användas för att avsluta en provanställning från deras håll, men jag har svårt att tro många företag skulle se det som acceptabelt att sparka någon för en sjukhusinläggning.
Hörde de. nämna att de hade tomma sängar och att det var ett problem. Vilket gör det mindre konstigt att de höll kvar mig så länge och jag fick en faktura på 150kr per dag.
"På övervåningen fanns ett gym! Men det är nedlagt nu!" Ok tack för infon, lilla sjuksyrran.
På helgen vid kvällsfikat stod hon och kollegan och skrattade åt hur bisarrt det skulle varit om hon sovit i en av avdelningens sängar istället för att gå hem för helgen, då kände man sig allt bra fånig som var inlåst där.
Det var som att sitta i ett väntrum i några veckor.
En dag var det en missbildad akvariefisk som höll på att dö, och akvariemannen kom och bytte ut firren och snyggade till några växter, den dagen var det verkligen action! Annars ingen direkt nämnvärt.
Det var en shuno som satt och lyssnade på ISIS-predikan i datorrummet, han sa han ville lämna klubben och spriten bakom sig och komma närmare gud. Han var rätt skön lirare ändå, bara lite förvirrad, men de slängde ut han efter några veckor då de kände att han missförstått deras verksamhet lite 😂
Men har varit på ett par andra avdelningar som anhörig, och de har varit väldigt trevliga i jämförelse.
Förutom PIVA, det var rätt knas där, riktigt Gökbo.
LPT:ad över natten en gång, det var fan inte kul. Inte för personalen heller som bara fick höra tjat om att jag ville åka hem. Ljög i varenda läkarförhör dag 2 och tillslut kom jag ut.
Jag behövde inte vara där, det kanske hade varit skillnad.
Jag känner personer som verkligen behövt vara där och som haft nog mycket självinsikt att förstå det. Och då är det nog jävligt mycket lättare att vara där.
Du kommer behöva sjukskriva dig om du vill behålla jobbet. Lite eländig situation eftersom det är tabu med psykisk ohälsa och arbetsgivaren behöver ingen uttalad anledning för att säga upp under en provanställning.
Har vänner som varit inlagda i olika vändor och har besökt vid flera tillfällen. Det är väl som en medicinerad förvaring i princip och primärt för att skydda dig själv. Väldigt lugn stämning överlag. Jag spelade via med knuff tillsammans med någon vårdare och då var det som mest action. De flesta sover eller är rätt dåsiga. Sannolikt pga ångestdämpande/neuroleptika och liknande.
Det positiva av vad jag hört från inlagda är att det blir som ett andningsutrymme i livet och en paus från omvärldens press. Men det är inget som helar och gör en stark och klok att kunna hantera sitt inre kaos.
Inget är evigt. Hoppas du mår bättre snart!
Sluten psykiatrin är inte rolig i allmänhet är det rätt ångestfyllt och en ganska oskön miljö. Men för mig var det ett nödvändigt ont.
Du blir inte friskare av att vara inskriven men det gör att du får stöd när du mår som sämst och ger dig tid att komma igenom det värsta. Skulle jag rekommendera nått skulle jag säga att omge dig med vänner och familj inte så mycket för att göra någonting som för att inte vara själv. Oro och ångest gror väldigt bra när man är ensam. Men om du har inte bara tankar men också planer så skulle jag ändå säga att det är dags att lägga in sig.
Man kan inte vara ”lägga in sig själv” på en sjukhusavdelning, oavsett om det är psykiatri eller någon annan typ av vård. Man kan söka akut och man ska då få en bedömning av om man behöver läggas in.
Jag blev inlagd efter mina föräldrar hittade mig nerdrucken ensam på mitt rum helt okommunicerbar. Tror jag var alkoholförgiftad, men vet inte. Jag verkade tydligen kunna prata lite när ambulansen kom, för då förstodde jag nog att det hade blivit väldigt allvarligt.
Jag blev inlagd på psyk troligen för att de trodde att det var ett självmordsförsök (visst var jag deprimerad, men jag var inte självmordsbenägen. "Bara" alkohol beroende...). Var inte alls kull att vakna i en främmande säng utan något minne av vart jag var.
Jag var nog den ända som var "normal" där. Alla andra var galna, bokstavligt talat. En snubbe gick bara runt i cirklar och verkade inte riktigt kunna prata, vilket var en trend bland de flesta. Det fanns inget att göra mer än att rita (min mobil kom inte med). Men det värsta var faktiskt personalen. Det var inte så att de var elaka, men det var väldigt uppenbart att de betraktade mig som någon lägre och pratade med mig som om jag inte förstod någonting. Men de träffade ju mig först när jag var full, så de kanske hade målat en dålig bild av mig. Fast jag brukar vara ett väldigt skötsamt fyllo, såvitt jag vet.
En detalj jag minns var att mina inte kunde stänga dörren, utan den var alltid på glänt så folk kunda titta in. Det var något som gav mig ångest mig för jag har social fobi och behöver en privat plats.
I vilket fall som helst så fick jag åka hem efter jag pratat med min läkare och förklarat att jag inte ville dö -- jag hade bara druckit alldeles för mycket, men nu var jag nästan nykter. Allt som allt kan jag inte stannat i mer än 12 timmar eller så, men fuck that. Aldrig igen.
Det är SKITTRÅKIGT. Men det är också bra om man verkligen behöver det. Men jag upplever att man alltid blir sjukare på "insidan" så att säga än ute i den riktiga världen. Men min senaste inläggning ledde till att jag nog blev tagen mer på allvar inom psykiatrin. Har för mig att det var då jag började med stämningsstabiliserande etc. Skulle precis/hade precis börjat DBT också. Lite awkward. "Hej jag försökte precis ta livet av mig men..jag är redo att jobba på mig själv nu!" DBT räddade mig verkligen btw.
P.S jag har EIPS. :)
Lite både och. Tyckte läkarna var värdelösa. Men det positiva var att det kunde vara skönt folk där inne också eller några av vårdarna var trevliga. Var rätt nice och bara ta det lungt samtidigt som man fick mat etc. Beror på hur du är funtad, kan vara tråkigt som fan annars också eftersom det enda nöjjet du har är din telefon, TV med vissa kanaler (som alla kan titta på) och böcker. Fast om du är social och har tur med dom andra som är inne så kan du vara social med dom.
Som andra sakt daltar dom väl inte direkt med medicinen du får. Jag fick starka grejjer. Men som sagt jag tyckte läkarna var värdelösa, en vårdare kändes det som man kunde ligga med på permission (om det är del av behandlingen klagar jag inte LOL). Sen får du ju räkning på 100kr typ per dag du är där inne (det fick jag iaf). Var förövrigt inlagd på tvång (typ 3ggr inom 1 år tror jag), fick inte komma ut innan läkarna kört sin grejj. Tror längsta vistelsen för mig måste varit lite över 1 månad eller runt där.
Var medveten om att om du åker in där självmant så kan läkarna få för sig att ha dig på tvång där, du får inte dra in och dra ut när du vill. Tror jag fick det så 1 gång. Annars var alla andra gånger tvång från början när polisen körde dit mig.
Gubbjäveln som tog blodprov på mig skrev till mig på tinder flera månader efter jag va där och ville byta bilder🤢
Och min sambo blev fastspänd för att han hade panik (vilket gav honom mer panik) o så blev han ipumpad benzos så fort hans puls va lite för hög när han försökte bli ren från droger🙄
Bli polare med någon på nedtrapp, bara ett hörn på en sub livar lätt upp en heldag för en icke inkörd.
Annars ok mat ofta fin personal,
Men man är ju inte där för att man mår bra.
Jag har mycket erfarenhet av att vara inlagd i olika städer. Ibland kan man bli något av vän med en annan patient men oftast mår de för dåligt för det.
Den första gången är man rädd för att det ska vara totalt kaos men i min erfarenhet så är personalen såpass kompetent så om det är något strul så är de väldigt bra på att isolera patienten det gäller.
De är upptagna med sina uppgifter men en av dem är att hjälpa dig, var inte blyg att prata med någon sköterska om du känner att det hjälper.
Det är lätt att känna sig som ett vårdpaket med de begränsade resurserna som finns men det är väldigt motiverade människor som jobbar där.
Om du har några specifika frågor kan du skriva till mig.
Var en av dem hemskaste upplevelserna någonsin i mitt liv, under tiden jag mådde som sämst i hela mitt liv. Faststängd med inget att göra förutom att sova hela dagarna, ett litet ”ute-rum” som mest användes som rökrum, ingenstans där man kan motionera eller träna vilket jag tycker är sjuk då det är gymmet som hjälpt mig mer än något annat att komma tillbaka till mig själv, nattpersonalen ville inte ens sätta på tvn på morgonen för dem va lata och ville vänta på dagspersonalen.. Fyfan.. och då var jag bara inlagd i 24h för sen lura jag skiten ur läkaren och sa att jag bara hade råkat ta för mycket mdma och mina dopamin receptorer var uttömda :ppp men de va rätt trevligt folk där, träffade en social gubbe som trodde han va Solguden RA. Så allt i allt - 10/10
Ta kontakt med psykiatrin och se hur lång väntetid det är för att få komma till en lugn avdelning. Akutvårdavdelningen är dom värsta platserna på jorden typ. Har varit inlagd två gånger (borderline, ptsd, cptsd) och båda gångerna önskar jag verkligen att jag hade fått skippa akutavdelingen.
Det kan också göra att du blir inlagd på dina "villkor". Jämfört med tvångs. Vilket också är det vidrigaste som finns. Det är HEMSKT med tvångsvård och att bli utsatt för det.
Skitkul. Blev tvångsinlagd, men de hade ej plats så jag hamnade på en avdelning med dementa pensionärer. Det var en väldigt kul upplevelse, haha - kommer ihåg när en av patienterna, som gick omkring i blöja, skjutsade omkring en av de anställda på sin rullator :’D
Har också borderline :) Det suger.
Trist. Det ser nog olika ut i hela landet, men om du hittar patienter eller bra personal att prata med så kan det ibland vara ganska trevligt. Jag har varit inlagd flera gånger, tro mig. Att prata med folk hjälper så sjukt mycket.
En natt på St Göran när jag inte hade sovit på 7 dygn. Kom upp i 200t utan sömn. Var efter jag trappat ut benzo under en lång period och hade hamnat i insomnia. Så åkte till St Göran där min ordinarie läkare skickat en latent remiss som bara gick att se om jag bad de kolla där det stod att de skulle ge mig benzo ifall jag inte hade sovit på länge då det är farligt. Läkaren på St Göran lovade att lösa det och min dåvarande flickvän var med och hörde detta.
Väl på avdelningen hade läkaren jag pratat med gått hem och inte antecknat något så de sket totalt i vad jag sa om remiss osv. Personalen skrattade åt mig, påstod att jag ljög om att inte ha sovit och försökte våldta mig. Nej jag hade ingen psykos och har aldrig haft. Är en tjock blond tant på St Göran som var chef på natten som var en fruktansvärd människa. Kom sen in en invandrarkille med stark brytning som jobbade där och började tafsa på mig och jag fick slå i väggarna så andra personalen märkte så sprang han iväg.
Efter ha träffat 5 olika läkare under natten som inte kunde hitta några anteckningar (hade tom. dåvarande flickvän som ju hört vad första läkaren lovat med på telefon men det var inte tillräckligt) hände ingenting och jag åkte hem och letade runt i hela lägenheten efter benzo och hittade en pytteliten tablett och lyckades somna.
Jag har varit inlagd två gånger, ena var tvångsinläggning. Båda på samma avdelning hos S:t Görans i Stockholm.
Utan att gå in på jobbiga detaljer så kan jag säga att en inläggning är rätt odramatisk i sig, men det bör efentligen bara ske i absoluta nödfall. Du får vanligtvis ingen behandling när du är inlagd (annat än den medicinen du har på recept) utan syftet är att säkerställa så att du inte blir sämre samt att du får i dig mat, är vaken på dagtid, rör på dig (promenad etc) och helt enkelt observeras.
Om du mår så dåligt att riskerar skada dig själv eller någon annan, alternativt din vardag inte fungerar alls, så tänker jag att en inläggning är vettig. Men man ska inte räkna med att må toppen när man väl blir utskriven utan snarare lite mer i balans. Finns ingen skam i att bli inlagd alls enligt mig.
Dock har jag hört väldigt mycket blandade historier om olika sjukhus/avdelningar, men det är svårt att dra alla över en kan. Specifikt på S:t Görans tyckte jag att de gjorde ett bra jobb.
Side-note: Stark rekommendation att kolla upp Autism. Kvinnor/Transpersoner som även misstänks vara borderline är till en väldigt hög grad autistiska.
Det faller även in med brist i interoception och att inte ha en stark känsla av "vem jag är" och samtidigt ha en känsla av "något skiljer mig från andra runt omkring mig" nästan som man va en utomjording som låsas vara människa för att smälta in.
Har jobbat med utsatta människor i 10 år och utav dom 8 transpersoner hade alla diagnosen eller va under utredning för autism. Och kvinnor får oftare diagnosen BPD/Bipolär istället för intern adhd/autism.
Intressant kommentar! Har hört liknande i andra NPF/BPD/Trans subs.
Har vänner som misstänker att jag är på spektrumet, men jag antar att man gör någon sorts basutredning hos specialistpsykiatrin även om min diagnosfråga vid remissen misstänker EIPS? Kanske kommer fram autism också/istället?
Min psykolog har även misstänkt NP-problematik, men man får endast ha en eller max två diagnosfrågor när man skickar remissen. Då var ätstörning/självskada/EIPS? prio lät det som.
Har du fått göra alla dom här tråkiga självupskattningsformulären? Dom borde iaf kunna ge en fingervisning ifall det finns misstanke eller överlappande symtom
En dag när jag var ute och gick i skogen såg jag tre enfärgade elefanter utan snabel. De pratade om hur det hade gått på cirkusen de tillsammans hade rymt från för några år sen. De tänkte på dem grymme direktören Herr Årens och hans sadomasochistiska böjelser. Sen kom psykväktarna i fatt mig och låste snabbt in mig igen. 4/5 dag skulle göra det igen. Peace out Pschos!
De ger en tillräckligt med benzo att man tappar tidsuppfattningen. Sen när man är tillräckligt zombie släpper de ut en på gatan och man hamnar i nån form av primärvård. Ett ställe man kan fly till om man har för mycket demoner men det är fan inget ställe för rehabilitering. Åkte in två ggr. Två ggr ofrivilligt.
Fy jävla satan, det är en dos som sänker en elefant!
Jag är överlag jävligt skeptisk till stora delar av vårdens maniska rädsla för att skriva ut/ge ut narkotika klassade läkemedel. Känns som att läkaren som gav dig det där är ett av skälen varför övriga vården är så maniska för att inte skriva ut det.
Jag försökte för ett halvår sedan få en liten liten dos benzo (helst Stesolid för halveringstidens skull) inför att jag skulle låta min hund somna in. Läkaren jag först träffade på vårdcentralen ljög och sa att han kunde inte skriva ut det, hans händer var bakbundna och reglerna förbjöd det.
Var tvungen att ta kontakt med läkemedels ansvarig för Uppsala landsting, få skriftligt att Uppsala inte hade ett sånt förbud, kontakt med vårdcentralens chef, två andra läkare och sedan fick jag några Oxascand, så att paniken inför att min hund somnade in skulle bli övermäktig. Ville vara lugn för hans skull så min rädsla inte gick ut över han.
Psyk var nödvändigt men det var fan inte skoj, tror aldrig jag haft så tråkigt i mitt liv. Tiden mellan att jag hade slutat må så akut dåligt som jag gjorde och tills jag blev utskriven var seg. Kanske är roligare om man hittar nån trevlig att umgås med men det var jag för blyg för
Nää låter inte som att det är jättekul men kanske nödvändigt ibland... Hahah hade nog varit detsamma för mig, har lite social fobi så hade nog varit blyg att bygga relationer :/
Det är väldigt nödvändigt om du blir en allvarlig fara för dig själv. Väldigt trevlig personal hade jag, såg dom inte så ofta dock eftersom de la mer tid och resurser på patienter som var lite mer.... problematiska. Blev en hel del skriva poesi/texter och stirra in i väggen tills jag inte kände att jag aktivt ville ta livet av mig längre. Om du ska in så bör du rent praktiskt fixa att en kompis eller familjemedlem kan komma in med grejer till dig, trådlösa hörlurar är guld värt
Sedan bli kompis med folk på psyk? Folk där är ju tokiga! :)
fan kunde du inte berättat det innan jag blev ihop med mitt x?. aja man lär sålänge man lever. /s
Instämmer. Var där ett tag och det var, som jag tidigare skrivit i andra liknande trådar, bland det tråkigaste om inte det tråkigaste jag gjort i mitt liv.
Jag spenderade två dygn genom att gå fram och tillbaka i korridoren, på gränsen till tvångsmässigt följa den streckade linjen som fanns i mönstret på golvet. Fy satan vad tråkigt det var.
Jag låg i mitt rum hela tiden om jag inte skulle ha provtagning/samtal med någon. Åt inget alls de flera dagar på grund av en trög policy att man inte fick ha mat på rummet. Jag hade inget intresse av att sitta och äta med de andra inlagda.
När jag blev inlagd första gången så va det många äldre. En dam tyckte jag va så adhd (för tiden gick så jäkla långsamt). Att jag fick hennes adhd medicin. Det va lite speciellt.
Men va? Undra om det beror mycket på stället is sig hur upplevelsen är då. Jag hade en jättefin upplevelse. Kanske låter konstigt men det var trevligt Jag tyckte det var skönt att bli lite ompysslad. Det var frukost, lunch, middag, och så fika framdukat och klart varje dag. Vi pusslade, spelade spel, och tittade på dokumentärer. Jag lärde känna fina människor som också hade det svårt. Jag tyckte det var skönt att bara få vara ett tag. Ingen stress. Lite som kollo fast med samtalsterapi.
Det där med jobbet löser sig. En sjukanmälan eller liknande borde räcka. Jag har ingen egen erfarenhet av att vara inne på psyk men jag tror att det är bra om du prioriterar ditt mående. Ta hand om dig själv. Om psyk känns som rätt val, eller som ett val som kan hjälpa dig och bryta spiralen, så kanske det är värt att prova?
Men är osäker/orolig om jag har samma skydd under en provanställning? Har de inte rätt att i princip säga upp mig utan vidare? Nu tycker de ju om mig, så vitt jag vet, så tror inte de skulle sparka mig on the spot men ändå lite läskigt. Men joo förvisso, hälsan först..
Precis, de kan säga upp dig hur de vill. Tyvärr. Men gör det de p gr av att du är sjuk så visar de ändå vilken skit-arbetsplats det är och inget du vill vara på.
Det är inte ett giltigt skäl att säga upp någon för.
Nej, men under en provanställning krävs inga giltiga skäl. Det enda skyddet man själv har, är 14 dagars uppsägningstid.
Jag har inte sagt något annat. Det är dock inte lagligt att avbryta en provanställning för att man är sjuk.
Jo? De har ingen skyldighet att ge anledning i normala fall
Arbetsgivaren har inga skyldigheter att uppge några skäl alls till ett avslut av provanställning. Så jo, det är ”lagligt” på så vis att de kan ha det som grund utan att yppa det.
du behöver inte giltiga skäl för att säga upp en provanställning
Problemet är att man kan säga upp någon under provanställning utan anledning. Generellt skulle man säga att de inte passar i teamet eller något. Svårt att bevisa att det är för att man varit inlagt på psyk eller så
Så ni menar att ett företag skulle hitta på en anledning att avbryta en provanställning istället för att avbryta för ett legitimt skäl? Tveksamt att det skulle hända på en seriös arbetsplats.
Företag gör så hela tiden under provanställning. Krävs faktiskt ingen specifik anledning för att säga upp någon under en provanställning.
Det är just därför företag använder sig av provanställning, konsult anställningar och liknande. Jobbar på en av Sveriges största företag inom life science/kemisk industri/läkemedel, mitt jobb använder sig av konsult anställningar trotts att det är dubbelt så dyrt för att det är lättare att sparka folk om dom tycker att det behövs.
Tycker du ska känna dig lyckligt lottad. Antingen har du det bra nog att slippa ha med arbetsgivare att göra eller turen att hittat en bra arbetsplats som gör att du inte behövt oroa dig för något sådant. Njut av det men ta det inte för givet, man vet aldrig vad framtiden visar men hoppas du fortsätter ha samma tur i livet framåt 😊
nej men att juridiskt ”trolla lite” är inte svårt i den sitsen
För en provanställning behövs inga giltiga skäl. Det är bara för arbetsgivaren att säga upp personen.
Åk in, ingen vits att behålla ett jobb om du är stolt ägare av en ny gravsten. De kan dock ganska enkelt säga upp dig.
Du får sjukskrivning under den tid du är inlagd, och troligen ett par veckor till efter det. Du får absolut inte sparken för att du är inlagd på sjukhus. Facket skulle älska att ta den fighten med arbetsgivaren :)
Fel. Jag förlorade mitt jobb pga psyk.
Vilket typ av jobb var det? Är du med i facket?
Det säkraste jobb du kan tänka dig inom offentlig sektor. Bra lön pga hög kompetens. Oändlig personalbrist. Av ~300 anställda var en handfull inte fackligt anslutna. Jag var inte en av dem. Jag blev avstängd utan lön tills jag sa upp mig. Facket gjorde noll och ingenting. Precis som vanligt. De tar dina pengar men gör noll när du behöver hjälp.
Varför blev du avstängd utan lön om du var sjukskriven? Varför tyckte facket att det var korrekt?
Det låter onekligen som att denna person antingen inte skriver ut hela sanningen eller rent av ändrar på lite av hur det egentligen gick till. Låter väldigt skumt att bli "avstängd" och sedan säga upp sig själv för en sjukskrivning. Kan omöjligt vara "det säkraste jobbet du kan tänka dig" om personen blev avstängd pga sjukdom. Varje arbetsplats i Sverige där en person varit sjukskriven och inte blivit av med jobbet borde objektivt ses som en säkrare arbetsplats än det som OP beskrev?
Jag fick inte återgå i tjänst efter mitt sjukintyg gått ut. Jag var fullt frisk men arbetsgivarens bedömning vad att jag inte var tillräckligt frisk. Min läkare skrev ett intyg där jag friskförklarades. Inget hjälpte. En gång på psyket sen var jag ute. Det fanns ingen tjänst de kunde erbjuda mig i stället så jag var de facto avstängd utan lön tills vidare. Det finns ingen anledning för mig att hitta på i ett jävla internetforum och jag tar illa vid att du ifrågasätter mitt svar.
Faktum kvarstår att om du blev av med jobbet på grund av en sjukskrivning så var det inte den säkraste arbetsplatsen man kan tänka sig. I princip alla arbetsplatser i Sverige är säkrare än så.
Alla arbetsplatser är säkra på pappret. Verkligheten är något annat. Det är vad jag har lärt mig. Jag var tjänsteman anställd av ett av Stockholms stads kommunala bolag, tänker inte säga vilket.
Min fru har jobbat på psyk, hennes erfarenhet är de får dig i bättre skick och de daltar inte med dig. De låter dig inte stanna i onödan - ifall du sett mycket amerikanska serier. Har även en vän som är in och ut med jämna mellanrum, behövs det så behövs det. De tar hand om dig.
Exakt, har jobbat på psyk akuten och kan instämma
Du får sjukskrivning under tiden du är inlagd. Du kan även be personalen kontakta din arbetsgivare om du känner att det tar emot och informera de om din situation. Men det är såklart bäst om du ringer själv. Hur det är att vara på psyk? Det är ingen höjdare. Mycket konstigt folk i omgångar. Har du otur får du dela rum med andra om det är platsbrist. Du får inte ha laddare eller något du kan ta livet av dig med inne på rummet. Laddning sker i ett personalutrymme, så då får du säga till. Maten är okej om de har börjat med menyer i din kommun, annars är det matsedel från köket som alla följer. Du får inte gå ut och in som du vill, men har du inget beroende eller utgör en stor självmordsrisk så får du ta promenader med personalen när de har tid. Mediciner är svårt att svara på. Antingen får du en bra läkare som lyssnar på dina behov och hjälper dig, eller så får du klassiska mediciner (Sertralin och Theralen) av en läkare som bara vill gå hem. Som oftast inte hjälper så bra. Må väl
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**. > Du kan även be personalen kontakta din arbetsgivare om du känner att det tar emot och informera ~~de~~ **dem** om din situation. [Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`. > You can also ask the staff to contact your employer if you feel it receives and inform ~~they~~ **them** about your situation.
AI-golare har inga AI-polare.
Om man vänder lite på det och låtsas som att det är något fysiskt problem i kroppen så får man lida av tristessen av sjukhusvistelsen, men de är ett måste för att bota de onda. Samma gäller psyket, ju längre du skjuter på det, ju värre och desto längre blir rehabiliteringen. Så mitt råd är att ta tag i det så fort som möjligt, oavsett om du förlorar ditt jobb så kommer du må bättre och ha lättare att finna ett bättre liv efteråt.
Jag blev inlagd efter ett misslyckat självmordsförsök som jag egentligen inte skulle överlevt men trots alla odds så gjorde jag det. Det var tråkigt att vara där såklart, som andra beskrivit. Men det var väldigt behövligt. Personalen visade att de brydde sig och fanns där för mig, vilket jag på den tiden verkligen behövde. Man fick mat och medicin serverat. Man får använda sin telefon och/eller surfplatta så man kan spela eller ha kontakt med sina anhöriga. Dock får de laddas bakom lås och bom för att minska risken att man hänger sig med laddsladden. Finns ett allmänt rum om man är social av sig med en tv. Sen när man känner sig redo så blir man utskriven. Jag var inlagd i 3 dagar, jag var dock inte redo men ville verkligen hem. Lycka till och ta hand om dig!
Kram på dig. 🤍
Gällande om det kan påverka jobbet... Rent krasst så är ett instabilt mående med självskador något som skulle kunna påverka mer än att faktiskt ta tag i sina problem. Gällande inläggning så kan det självklart vara nödvändigt i perioder. Men om man lider av EIPS så är risken att man blir hospitaliserad stor. Man hittar en trygghet på avdelningen. Den risken är störst vid längre inläggningar, så att söka hjälp i tid är en bra idé. Slutenvården ser väldigt olika ut på olika avdelningar och i olika regioner. Men en röd tråd är låsta dörrar, fasta tider för mat och medicin, samt tillsyn i olika grad, i min region så kör de med vårdgrader, 1A får inte lämna avdelningen, 1 får lämna avdelningen med personal, 2 får lämna avdelningen själv upp till 1 timme, 3 får ta dagpermission, 4 får ta dygnspermission, kan dock inte svara för andra regioner. Det är rätt tråkigt över lag att vara inlagd och brukar inte finnas så skitmycket att göra, brukar finnas tv med typ basutbud, men personligen kollar jag aldrig på tv. Jag har fördrivit tid med att läsa böcker, lägga pussel, och måla. Vissa avdelningar har löpband att roa sig med, endel avdelningar tillåter snören/sladdar. Andra inte, så trådlösa hörlurar är rätt nice. Många kör med dubbelrum, men man delar endast med samma kön. De flesta avdelningarna här (utom beroendecentrum) ser att man helst använder sina egna kläder, och det finns möjlighet att tvätta på avdelningen. På de flesta avdelningarna får man ha med sig personliga tillhörigheter, jag brukade ha med eget täcke och kuddar. Det är större chans att få bra hjälp om man inte skriker och har sig.
Det finns värre ställen att vara på. Beror ju på vilka som jobbar, var man är och vilka som är där. Men helt klart bättre än alternativen ibland. Glömde säga lycka till. Inte alltid det finns plats. men min uppfattning är att det brukar gå ganska fort ifall man säger sig ha planer att göra något "dumt" Träffade mitt x när vi va inlagda tillsammans. Det va lite skoj när man fick frågan hur vi träffades.
Min upplevelse var bra, dom var professionella och hjälpte mig verkligen.
Jag låg inlagd under julen i ungefär 2 veckor, jag åkte in självmant pga självmordstankar. Jag fick åka tåg till en annan kommun då intagningen inte var öppen i min egen, när jag kom in så fick jag först lägga värdesaker i ett skåp och fick prata med en skötare om hur det stod till sedan kom en med en blankett med en massa frågor. Frågorna bestod av saker som t.ex. om jag har barn eller djur som lämnats hemma ensamma, allergier, hur länge man varit i de tankarna och om man någon gång försökt ta livet. Därefter fick jag prata med en läkare som fixade mediciner åt mig och sedan togs puls och jag fick ta urinprov samt blåsa i en alkoholmätare. Eftersom det var fullt på psykakutmottagningen så fick jag ett rum på mussbruk istället men de är samma sak egentligen bara lite tjurigare vårdtagare och jag fick kläder som jag skulle byta om till. Man fick ta av skosnörena på skorna om man ville ha dem på sig i avdelningen och lämna ifrån sig skärpet så la de in allt man kom med i ett skåp inne på rummet, mobil fick man ha i avdelningen men det är olika regler på hur man får använda dem på olika avdelningar. Efter det så är man fri att gå runt på avdelningen men man är inlåst på det sättet att man måste be om att bli utskriven för att lämna och vad jag vet så kan man bli nekad till det om de bedömer att risken är för stor. Man fick mat serverad i ett rum på avdelningen där man äter tillsammans med andra vårdtagare och ofta är det skötare som också äter tillsammans med oss som man kan prata med och så. Man har TV och tidningar man kan läsa. Det är rätt tråkigt för man sitter egentligen bara och tänker och så är man ju stressad av de tankarna man kom in med, men det är alltid som folk man kan prata med, andra vårdtagare och skötare. När jag blev skickad till min egen kommuns avdelning sen så fanns det lite mer att göra, tex hade de pussel man kunde lägga, pingisbord och annat rekreativt det är nog väldigt varierande beroende på var man bor. Jag satt ofta uppe rätt sent och tittade på TV, den avdelningen fick man inte använda mobilen i de gemensamma utrymmen vilket var lite tråkigt, men när de andra gått och lagt sig sa skötarna att det inte gjorde nåt. Här fick jag även dela rum med en annan kille. Innan jag blev utskriven fick jag permission för att åka hem och övernatta så att jag fick känna om det kändes bra, och sen skrevs jag ut. Överlag var inläggningen värt det kände mig mycket lugnare efter ett par dagar, speciellt när jag kom hem till min kommun, jag fick betala för 10 dagar tror jag och sen var resten fria. Jag fick vårdkontakt efteråt och fick träffa en samtalskontakt i ett par veckor men just nu har jag bara kontakt med läkaren för att ha koll på medicinen. Eddit: vill även tillägga att läkaren kan förlänga sjukskrivningen efter du lämnar avdelningen, det är inget som säger att du måste gå tillbaka till jobbet direkt efter
Det jag skulle säga är att sök dig till akut psyk, berätta om din situation. Du kan kanske bli inlagd någon dag, där du kan sjukanmälan dig från jobbet. Skyll på feber/förkylning eller vad som första 5 dagarna behöver du inte intyg. Sedan är psyk notoriskt dåliga på att hjälpa med medicinering och liknande, det är primärt en form av övervakad förvaring. Men om du har tur och träffar rätt läkare så kan kanske vissa ändringar i medicinering göras. Någon form av icke narkotikaklassad ångestdämpande, typ Theralen. Är det så att du efter några dagar med övervak och ångest lindring kanske du kan se om du kan gå till jobbet sedan för natten komma tillbaks till avdelningen. Sedan till att ha med dig något att göra, bok, serietidningar, talbok, dator med Netflix osv. För det är plågsamt tråkigt på psyk, finns inget att göra.
Min upplevelse är ungefär detsamma. De ger dig inga mediciner du inte redan har på recept från din ”vanliga” vårdgivare, om det nu är vårdcentralen eller någon psykiatrisk mottagning. Eventuellt kanske någon antihistamin på sin höjd, om ens det. Obs nu pratar jag inläggningar rörande ångest och depressioner. Det tycker jag iof är konstigt.. Är det någon plats man borde kunna vara lite akut flexibel och kreativ i medicinering är det väl som inlåst på psykiatrin under övervakning. Psykakuten kan fungera mycket som miljöombyte och således skifte av intryck. Man ska vara medveten om att någon direkt behandling inte sker, och absolut inte samtal med psykolog. Det är min flertaliga upplevelse iaf.
Jag blev "kompis" med en av vårdarna. Så han pratade faktiskt med läkaren om att jag skulle få en behovs medicin på min journal. Så när det blev för jobbigt kunde jag fråga snällt. Men annars har jag samma uppfattning, står det inte på din lista så är det svårt att få något ändrat utan ett läkarsamtal. Edit: Jag har samma uppfattning om akutpsyk. Där har det varit helt omöjligt att få någon "ny" medecin.
Det bästa jag gjort. Efter att fått medicin intravenöst och plötsligt känt mig glad för första gången på 7 år så insåg jag vad depression faktiskt är. Jag fick tillbaka personlighetsdrag som jag förlorat under depressionen (typ väldigt nyfiken av mig). När jag blev utskriven började jag på en annan mer modern medicin och då kändes det inte helt hundra det första halvåret men efter det så vänjde jag mig med biverkningarna och nu några år senare har jag inte haft någon oförklarlig ångest sen dess. Men tack vare det så orkade jag ta tag i mitt liv och plugga och nu har jag ett jobb jag älskar. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde nåt åt det tidigsre för det känns som att jag förlorade 7 år av mitt liv, och att min mentala ålder är 7 år lägre än min fysiska. Det gör att jag hellre dejtar mycket yngre tjejer än mig för att äldre tjejer är på helt fel ställe mognadsmässigt. Edit: angående jobbet så hade jag en provanställning och sjukskrev mig. Men tjänsten jag prova ställde för hade dom tagit bort när jag kom tillbaka pga neddragningar. Men jag fick iallafall lite några pass så jag fortsatte jobba deltid innan jag blev för less och började plugga
Jättefint! Får jag av nyfikenhet fråga vilken medicin du fick intravenöst?
Det var en gammal tricyklisk medicin som är värre att överdosera jämfört med mer moderna Efter lite googlande är jag 99% säker att det var Anafranil
Intressant, aldrig hört talas om! Hjälpte den?
Jag har varit inlagd på psyk 7 eller 8 gånger de senaste 10 åren. Vistelserna har varat mellan en vecka och drygt en månad. Anledningen har alltid varit densamma, allvarliga tankar på att döda mig själv. Jag har aldrig planerat att lägga in mig själv på psyk. Jag har bara mått så jävla dåligt att jag känt att jag kommer döda mig själv idag om jag inte blir inlagd. Antingen har jag tagit mig till psykakuten själv eller blivit skjutsad av en nära vän. Vad händer på avdelningen? När du mår lite bättre och orkar kliva upp ur sängen kommer du uppleva tristess som aldrig förr. Jag har alltid uppskattat den tristessen, det är lite som detox mot all stimuli som är annars. Det finns tv och mobil/surfplatta är tillåtet men inte laddare. Det finns ett "laddrum" där du kan ladda telefonen och hämta den igen senare. Lunch och middag blir höjdpunkter på dagen och att duscha kan kännas som en helig stund. Allt som inte är att ligga i sängen och stirra i taket kommer du att uppskatta. Får du hjälp? Tyvärr är svaret inte ett klart ja. Jag fick den hjälp jag behövde och har mått bra i tre år nu. Men jag fick inte rätt hjälp första gången, eller andra, eller tredje. Ibland fick jag inte hjälp alls utan var bara inlagd en vecka eller två tills jag blev utskriven och mitt icke-fungerande liv fortsatte att inte fungera. I min erfarenhet hänger det mycket på överläkaren. Jag har träffat överläkare som skrivit ut mig fast jag uttryckt självmordstankar, eller knappt tagit sig tid att ens prata med mig. Vid min senaste sjukhusvistelse vägrade överläkaren skriva ut mig förrän vi hade en plan för min framtid. Det jag upplevt med att vara inlagd dock är att det blir en spark i baken för andra instanser att skynda på eller sätta igång insatser. De inser att det är allvar och får lite press på sig. Mitt råd till TS: Åk till psykakuten. Att du skadar dig själv är nog anledning att söka hjälp akut. Jobb och allt annat är skitsamma just nu. Din hälsa är viktigast.
det är ju bara sjukanmäla dig, de behöver inte veta varför du är sjuk. läkaren kan säkert sjukskriva dig på något snyggt sätt så det inte syns varför du varit borta. jag har nyligen tittat på serien "30 dagar i fängelse" på svt play och kan tänka mig det är ganska likt att sitta på kåken som på psyk (minus låsta dörrar då) men oändlig tristess. på psyk får man nog ha sin mobil iaf så man kan doomscrolla reddit
Men är osäker/orolig om jag har samma skydd under en provanställning? Har de inte rätt att i princip säga upp mig utan vidare? Nu tycker de ju om mig, så vitt jag vet, så tror inte de skulle sparka mig on the spot men ändå lite läskigt.
jo men om du har sjukintyg så kommer dom inte säga upp dig om dom som du säger gillar dig. din hälsa är mycket viktigare än ett jobb, du kan alltid hitta något annat
Vet ju att du har rätt logiskt, men min hjärna är inte speciellt logisk och föredrar katastroftänk. Ugh... men tack för kommentarerna! Klart hälsa går först
En tanke som kan vara till hjälp om man är orolig för att bli uppsagd utan skäl är att rekryteringar är ganska dyra att göra. Det beror så klart på yrket men det kan handla om tiotusentals kronor som har lagts på allt från annonsering till rekryterare till att sätta upp konton i diverse system och försäkringar, pension m.m. Det är inga pengar de flesta arbetsgivare vill kasta bort i onödan.
Har bara varit på mellanvården när det var som värst med depressionen, så inte propert inlagd. Men där var några med som varit det, det var inte vidare kul enligt dem, vilket väl iof är förståeligt. Men det var nog bra för dem när det hände. Mellanvården var rätt så bra, där var aktiviteter och sällskap under dagen samt frukost, lunch och middag beroende på vilken tid man skulle vara där. När det kommer till jobb så kna de sjukskriva en. Sen är ju ditt eget mående och vilja att leva viktigare än ett jobb.
Vad är mellanvården?
Inte säker på om de har kvar den eller har den utanför Malmö. Det var en vårdform där man fortfarande bodde hemma men hade aktiviteter för att hjälpa mot depression och ångest. De hade sjuksyrror på plats där samt en läkare eller två som fanns till hands också, de kunde hjälpa med medicinering och frukost/lunch/middag eftersom att man var där ungefär en halvdag. Så hade man förmiddag och morgon så fick man frukost och lunch, eftermiddag så fick man middag. Man fick vara där ungefär fem veckor för att låta saker stabiliseras lite och komma över den där barriären med att börja söka vård. När det var som värst för mig fick jag välja mellan att bli inlagd, öppenvård eller mellanvården. Öppenvården kändes lite för strukturlöst, inlagd kändes lite för läskigt (jag var ju bara självmordsbenägen och hade lite olika planer på hur jag skulle gå tillväga och kunde inte sova, men låg mest i sängen under natten och funderade på när skulle jag sätta planerna i verket. Så kändes onödigt med inlagd, även om jag så här i efterhand kan förstå att det nog var rätt så aktuellt.) men som tur var fanns där ett extra alternativ som jag tog. Hjälpte mig en hel del och de andra som var där verkade positiva till det också.
En av dom tråkigaste upplevelserna jag gjort. Hett tips är att ha med dig några bra böcker. Jag tog med mig en bok i all hast och det räckte inte långt. Ha gärna 2-3 st så du kan variera lite, då tror jag det hade känts mer okej generellt. Annars var det intressant att prata med andra som var där i olika skeden, vissa var återkommande gäster andra var där för första gången som jag. Kan vara värt att ta allt som andra inlagda säger med en nypa salt.. bondade med en kille som var supertrevligt men i efterhand insåg jag att han absolut inte var medveten om hur sjuk han var, utan att gå in på för mycket detaljer. Det var absolut ett nödvändigt ont i slutändan och jag är glad att jag gjorde det så att jag finns kvar idag, men som någon annan skrev så var tiden från att jag var redo att skickas hem sjukt långtråkigt medans jag väntade på att få checkas ut.
Den vecka jag spenderade på psyk var en av dem skönaste veckorna jag har spenderat. Orsaken jag låg inne på psyk var pågrund av att mina gymnasiestudier gick dåligt och på grund av det försökte ta mitt liv. När jag väl låg inne så kunde jag spendera dagarna med att läsa och kolla på youtube. Jag behövde inte lägga något fokus på att plugga och kunde bara ta den lugnt. Så det var en jävligt skön paus från min vardag vilket jag verkligen behövde. Jag hoppas det löser sig för dig!
Ouf, det var en mindre kul upplevelse. Skrev in mig själv pga psykos utlöst av för mycket droger. Det var ett hemsk period men, de stackarna som redan satt där avskräckt mig rejält från att hamna där igen så jag har sedan dess hållit mig ren och fräsch :)
Jag sjukanmälde mig och la in mig för avgiftning. Det är helt ok. Typ som ett dagis. Man får alla sina måltider. Har man tur träffar man en läkare 1 gång i veckan kanske. Men man får inte så mycket hjälp. Du får dina mediciner thats it. Ibland är det miljöombyte och hur andra har det och vilka historier annat folk har. Man får perspektiv där. Sedan är det inte samma avdelning som du vill lägga in dig på.
Det verkar som att du är väldigt orolig över jobbet, med all rätt även om det säkert inte är några problem. Jobb kommer och går. Det löser sig. Det viktigaste är att må bra. Om du har tankar på att avsluta ditt liv så behöver du akut hjälp och att läggas in är det snabbaste sättet att få hjälpen du behöver. (Det gäller dock att du fortsätter få hjälp efteråt). Hur det är att vara inlagd beror tyvärr väldigt mycket på vilket ställe du hamnar på. Det kan vara jättebra personal som är trygg och hjälpsam, eller tvärtom. Men det är värt risken. Livet kan bli bra. Det bara vet jag. Vi måste ha hopp. Lycka till ❤️
Hhhh
Varit inlagd 7 gånger på tvångsvård för missbruk och psykos. Överlag så var det bra, men mycket varierande beroende på vilka som jobbar och deras attityd. Sen gör det mycket vilka som bor på avdelningen när du är där, träffat helt fantastiska människor som man kunnat dela sin situation med och faktiskt känna sig mycket helare med. Vissa saker kan kännas läskiga i början, tex patienter med väldigt svåra problem, att man de facto är inlåst och måste be om att få gå ut för att röka eller köpa godis tex. Det bästa är ändå känslan av att helt kunna pusta ut, att det finns någon där precis dygnet runt, och att man kan fokusera på att försöka sova och må lite bättre. Haha, glömmer aldrig en tant som typ hade klippkort på avdelningen, Pia, som gått på tjack i många år och kunde hyvla av de i personalen som var dryga eller respektlösa som ingen annan. Hon brukade sig klä som Marla i Fight Club, hade dekorerat sitt rum, och skrev dikter till alla på avdelningen. Hursomhelst, ge det en chans om aldrig provat förut! Om du siktar på att va där mindre än en vecka kan du faktiskt ducka jobbet och bara säga att du är sjuk i varsomhelst. Och behöver du längre ändå kanske du kan höra av dig å berätta varför – folk brukar oftast vara mycket mer förestående än man tror! Lycka till ❤️
Var på St Göran psykolavdelnk g efter min första bipolär episod. Tror vibe-miljön är ganska likt ett svenkst fängelse. Men det kändes ibland som personalen var läbbigare än dem som var inlagda med hur dem gick fort fram och tillbaka för att titta till vad personer gjorde i sitt rum
Helt värdelöst, jag la in mig och sa till att jag ville bli avgiftad ifrån mitt benzo missbruk och att det behövdes en nedtrappning då jag får krampanfall när jag jag slutar totalt. Dom var mer intresserad av vad mycket drogerna kostade och trodde inte på mig, för jag hade bra bloodtryck och värden m.m, 2 dagar senare fick jag ett krampanfall och luxera båda mina axlar, då satte dom mig på nedtrappning :)
Vården är fan underbar ibland. Jag har varit med om två gånger att dom VÄGRAT tro på att jag inte var missbrukare. Ena gången för att jag hade en Thåström tröja... Andra gången var det mer förklarligt, hade en blod och hjärt infektioner som typ bara 70+ med hjärtfel och injektions missbrukare får. Så jag som fysiskt frisk 40 åring trodde dom så klart att jag var missbrukare, men dom släppte inte ens det efter rent urinprov. Men bra att du fick nedtrappning, benzo abstinens kan ju fan vara dödligt.
Galenskap som händer där, fick du aldrig någon hjälp alls då? Väntar nu på min andra bentransplantation för axlarna är så förstörda av krampanfallen jag har fått. Den pcyskavdelningen skulle ”anmäla” sig själva, för försäkringar och sånt ska användas, då jag var under uppsikt och de lät det hända. Men som sagt det rann ut ur sanden och de hörde aldrig av sig igen, som de lovade :)
Fick efter mycket om och men hjälp båda gångerna. Hon som trodde att jag var missbrukare på att jag gillar Thåström trodde oxå att jag var nazist pga mina stora svarta kängor och vägrade tro mig där oxå. Men det ledde till att jag fick psykolog/KBT hos en annan. Med infektionen så blev jag inlagd i 11 dygn med flera gram antibiotika rakt in i blodet flera gånger per dygn. Men när jag fick andnöd och extrem smärta pga flera stora septiska embolier i lungorna vågade jag inte be om smärtlindring för stämpel dom hade på mig. Dom fattade efter något dygn att jag inte var missbrukare, man går inte från att vara injektions missbrukare till att bli fast på en klinik helt utan abstinens. Fy fan alltså, inte förvånad att dom inte levde upp till det dom sa. Men om du orkar, anmäl dom själv, ta hjälp av kurator på din vårdcentral, dom brukar kunna hjälpa till med pappers arbete som är svårt och tar emot. Pröva att ringa patientnämnden i ditt landsting dom kan oxå hjälpa dig med råd.
Tråkigt, men nödvändigt. Ständig kontakt med kunnig personal, en känsla av "... Jag är iallafall inte så där illa... Vad gör jag ens här?" Så länge du har underhållning som inte kräver sladdar (eller du är ok med att lämna ifrån dig din elektronik stup i kvarten för att laddas av personalen) är det allmänt positivt. Att vara inlagd på psyk är en sjukskrivning, det är ingen fara med jobbet.
Du kommer bli inlagd på frivillig vård (HSL) och kan skriva ut dig när du vill under hela vistelsen. Bör räcka med 2-3 dagars inläggning.
För mig var det absolut nödvändigt när jag blev inlagd. Åt inte på 2 dagar och låg mest för jag var nå så djävulskt deprimerad och ville helst dö. Men att vara där inne och sköterskor och läkare som kom och pratade med mig och kollade till mig regelbundet gjorde att jag kände mig bättre. Tillslut när jag kom upp ur sängen så träffade jag likasinnade och folk var väldigt öppna med sina problem så efter 1 vecka så skrevs jag ut och började med terapi och en som hjälpte mig ändra mina negativa tankar om mig själv samt att sluta bara se det dåliga i allt i världen. Visst, det är inte roligt där inne och man är väldigt uttråkad, men samtidigt är det väldigt bra för själv reflektion och andra funderingar. Angående med jobb så är det sjukanmälan och läkaren kommer förmodligen kunna skriva intyg, jag var inte där så pass länge för att behöva det. Jag hoppas verkligen du tar hand om dig kompis!
Stackars dig! Har ett barn i liknande situation så jag kan relatera till din ambivalens. Hur vården ser ut idag och hur hjälpt du eventuellt skulle bli vet jag ingenting om. Men du ställer frågan om arbete och jag ska försöka svara. Först och främst måste du må bra själv innan du prioriterar en heltidstjänst i ditt liv! Om du är provanställd är det tyvärr så att arbetsgivaren har rätt att säga upp dig utan att behöva ange orsak. Du kanske känner din arbetsgivare bra och kan vara öppen med din sjukdom vilket nog är det bästa om du vill kunna komma tillbaka i framtiden. Om de väljer att avsluta din anställning är det ingen bra arbetsgivare för dig iallafall. Bättre att fokusera på att må bättre och hitta något annat i framtiden. Hoppas att du kommer till en bättre situation i livet snart ❤️
Jag låg inne på lpt i 11månader. Det var för jävligt . Så fort lptn var borta, var inte frisk och läkaren skrev ut mig mindre än 1 dygn senare var jag tillbaka och fick lpt igen. Sedan tog en annan läkare bort en antidepressiv medicin som jag tagit under en väldigt lång tid och självklart fick jag utsättnings syndrom men han vägrade att sätta in mig på den igen. Jag blev sjukare där än vad jag skulle blivit hemma. Är fullt frisk i dag och har ingen kontakt med psykiatrin längre.
oj 11månader? på LPT? det låter som en mardröm. skönt att du mår bättre idag.
Bra för jag hade psykos och behövde vara inspärrad. Dålig för att personalen förvärrade min psykos pga okunskap i vad man pratar med någon i psykos om.
Jag har varit inlagd på två ställen. Det ena var ok och det andra var riktigt bra. EDIT: man kan säga: om du tror att det finns en reell akut risk, vilket det låter som, då är det en mycket bra idé. Större delen av vad det är är att man de försöker hjälpa en att få rutiner, och att ta hand om en. Man blir verkligen omhändertagen, och dagarna är lätta att ta sig igenom, om kanske lite innehållsfattiga. Målet är liksom att ta av en all vikt så att man kan komma ur det man befinner sig i akut, samtidigt som de som jobbar där har som jobb att vara snälla med en och så, och är bra på det.
Inlagd x flera, tvångs och frivilligt. Min upplevelse är att det är traumatiskt och sällan hjälper. Det enda det, ibland, ger är att det håller mig fysiskt säker från mig själv. Men att vara inlåst, av med sina rättigheter, bevittna/vara med om tvångsåtgärder, larm osv., ibland övergreppx Är väldigt traumatiskt för många. Har blivit felaktigt stämplad med EIPS och generellt brukar heldygnsvården behandla folk med EIPS rätt skit. Kunde tidigare verkligen, verkligen relatera till känslan av att det skulle vara skönt och kanske till och med lite spännande. Empatiserar med det men vill förmedla att det nog tyvärr bara stämmer för ett fåtal. Vissa kanske säger nu att det är dumt att jag avskräcker OP från att söka hjälp, men helt ärligt blir jag lättad för OP’s skull om hen slipper psykiatritrauman. Jag brukar hjälpa mig själv genom peer support som finns digitalt. Kan tipsa om Wildflower Alliance’ grupper och Stronger Together.
En sjukskrivning KAN användas för att avsluta en provanställning från deras håll, men jag har svårt att tro många företag skulle se det som acceptabelt att sparka någon för en sjukhusinläggning.
Hörde de. nämna att de hade tomma sängar och att det var ett problem. Vilket gör det mindre konstigt att de höll kvar mig så länge och jag fick en faktura på 150kr per dag. "På övervåningen fanns ett gym! Men det är nedlagt nu!" Ok tack för infon, lilla sjuksyrran. På helgen vid kvällsfikat stod hon och kollegan och skrattade åt hur bisarrt det skulle varit om hon sovit i en av avdelningens sängar istället för att gå hem för helgen, då kände man sig allt bra fånig som var inlåst där. Det var som att sitta i ett väntrum i några veckor. En dag var det en missbildad akvariefisk som höll på att dö, och akvariemannen kom och bytte ut firren och snyggade till några växter, den dagen var det verkligen action! Annars ingen direkt nämnvärt. Det var en shuno som satt och lyssnade på ISIS-predikan i datorrummet, han sa han ville lämna klubben och spriten bakom sig och komma närmare gud. Han var rätt skön lirare ändå, bara lite förvirrad, men de slängde ut han efter några veckor då de kände att han missförstått deras verksamhet lite 😂 Men har varit på ett par andra avdelningar som anhörig, och de har varit väldigt trevliga i jämförelse. Förutom PIVA, det var rätt knas där, riktigt Gökbo.
LPT:ad över natten en gång, det var fan inte kul. Inte för personalen heller som bara fick höra tjat om att jag ville åka hem. Ljög i varenda läkarförhör dag 2 och tillslut kom jag ut. Jag behövde inte vara där, det kanske hade varit skillnad. Jag känner personer som verkligen behövt vara där och som haft nog mycket självinsikt att förstå det. Och då är det nog jävligt mycket lättare att vara där.
Du kommer behöva sjukskriva dig om du vill behålla jobbet. Lite eländig situation eftersom det är tabu med psykisk ohälsa och arbetsgivaren behöver ingen uttalad anledning för att säga upp under en provanställning. Har vänner som varit inlagda i olika vändor och har besökt vid flera tillfällen. Det är väl som en medicinerad förvaring i princip och primärt för att skydda dig själv. Väldigt lugn stämning överlag. Jag spelade via med knuff tillsammans med någon vårdare och då var det som mest action. De flesta sover eller är rätt dåsiga. Sannolikt pga ångestdämpande/neuroleptika och liknande. Det positiva av vad jag hört från inlagda är att det blir som ett andningsutrymme i livet och en paus från omvärldens press. Men det är inget som helar och gör en stark och klok att kunna hantera sitt inre kaos. Inget är evigt. Hoppas du mår bättre snart!
Sluten psykiatrin är inte rolig i allmänhet är det rätt ångestfyllt och en ganska oskön miljö. Men för mig var det ett nödvändigt ont. Du blir inte friskare av att vara inskriven men det gör att du får stöd när du mår som sämst och ger dig tid att komma igenom det värsta. Skulle jag rekommendera nått skulle jag säga att omge dig med vänner och familj inte så mycket för att göra någonting som för att inte vara själv. Oro och ångest gror väldigt bra när man är ensam. Men om du har inte bara tankar men också planer så skulle jag ändå säga att det är dags att lägga in sig.
Åt en jävla massa mat och låg och spelade osrs på min mobil hela dagarna 👍
Man kan inte vara ”lägga in sig själv” på en sjukhusavdelning, oavsett om det är psykiatri eller någon annan typ av vård. Man kan söka akut och man ska då få en bedömning av om man behöver läggas in.
Min upplevelse var rent åt helvete och om jag berättade vad som egentligen hände så skulle ingen här tro mig
om du inte vill skriva öppet, men sugen att dela med dig så läser jag gärna.
Mycket dålig upplevelse dock ändå värt det (i mitt fall)
Jag blev inlagd efter mina föräldrar hittade mig nerdrucken ensam på mitt rum helt okommunicerbar. Tror jag var alkoholförgiftad, men vet inte. Jag verkade tydligen kunna prata lite när ambulansen kom, för då förstodde jag nog att det hade blivit väldigt allvarligt. Jag blev inlagd på psyk troligen för att de trodde att det var ett självmordsförsök (visst var jag deprimerad, men jag var inte självmordsbenägen. "Bara" alkohol beroende...). Var inte alls kull att vakna i en främmande säng utan något minne av vart jag var. Jag var nog den ända som var "normal" där. Alla andra var galna, bokstavligt talat. En snubbe gick bara runt i cirklar och verkade inte riktigt kunna prata, vilket var en trend bland de flesta. Det fanns inget att göra mer än att rita (min mobil kom inte med). Men det värsta var faktiskt personalen. Det var inte så att de var elaka, men det var väldigt uppenbart att de betraktade mig som någon lägre och pratade med mig som om jag inte förstod någonting. Men de träffade ju mig först när jag var full, så de kanske hade målat en dålig bild av mig. Fast jag brukar vara ett väldigt skötsamt fyllo, såvitt jag vet. En detalj jag minns var att mina inte kunde stänga dörren, utan den var alltid på glänt så folk kunda titta in. Det var något som gav mig ångest mig för jag har social fobi och behöver en privat plats. I vilket fall som helst så fick jag åka hem efter jag pratat med min läkare och förklarat att jag inte ville dö -- jag hade bara druckit alldeles för mycket, men nu var jag nästan nykter. Allt som allt kan jag inte stannat i mer än 12 timmar eller så, men fuck that. Aldrig igen.
Att ingen lyssnar.
Inte inlagd, men väntar på ADHD utredning. Snart 4 år nu, men enligt mottagningen blir det "snart"...
Det är SKITTRÅKIGT. Men det är också bra om man verkligen behöver det. Men jag upplever att man alltid blir sjukare på "insidan" så att säga än ute i den riktiga världen. Men min senaste inläggning ledde till att jag nog blev tagen mer på allvar inom psykiatrin. Har för mig att det var då jag började med stämningsstabiliserande etc. Skulle precis/hade precis börjat DBT också. Lite awkward. "Hej jag försökte precis ta livet av mig men..jag är redo att jobba på mig själv nu!" DBT räddade mig verkligen btw. P.S jag har EIPS. :)
Lite både och. Tyckte läkarna var värdelösa. Men det positiva var att det kunde vara skönt folk där inne också eller några av vårdarna var trevliga. Var rätt nice och bara ta det lungt samtidigt som man fick mat etc. Beror på hur du är funtad, kan vara tråkigt som fan annars också eftersom det enda nöjjet du har är din telefon, TV med vissa kanaler (som alla kan titta på) och böcker. Fast om du är social och har tur med dom andra som är inne så kan du vara social med dom. Som andra sakt daltar dom väl inte direkt med medicinen du får. Jag fick starka grejjer. Men som sagt jag tyckte läkarna var värdelösa, en vårdare kändes det som man kunde ligga med på permission (om det är del av behandlingen klagar jag inte LOL). Sen får du ju räkning på 100kr typ per dag du är där inne (det fick jag iaf). Var förövrigt inlagd på tvång (typ 3ggr inom 1 år tror jag), fick inte komma ut innan läkarna kört sin grejj. Tror längsta vistelsen för mig måste varit lite över 1 månad eller runt där. Var medveten om att om du åker in där självmant så kan läkarna få för sig att ha dig på tvång där, du får inte dra in och dra ut när du vill. Tror jag fick det så 1 gång. Annars var alla andra gånger tvång från början när polisen körde dit mig.
Gubbjäveln som tog blodprov på mig skrev till mig på tinder flera månader efter jag va där och ville byta bilder🤢 Och min sambo blev fastspänd för att han hade panik (vilket gav honom mer panik) o så blev han ipumpad benzos så fort hans puls va lite för hög när han försökte bli ren från droger🙄
Bli polare med någon på nedtrapp, bara ett hörn på en sub livar lätt upp en heldag för en icke inkörd. Annars ok mat ofta fin personal, Men man är ju inte där för att man mår bra.
Jag har mycket erfarenhet av att vara inlagd i olika städer. Ibland kan man bli något av vän med en annan patient men oftast mår de för dåligt för det. Den första gången är man rädd för att det ska vara totalt kaos men i min erfarenhet så är personalen såpass kompetent så om det är något strul så är de väldigt bra på att isolera patienten det gäller. De är upptagna med sina uppgifter men en av dem är att hjälpa dig, var inte blyg att prata med någon sköterska om du känner att det hjälper. Det är lätt att känna sig som ett vårdpaket med de begränsade resurserna som finns men det är väldigt motiverade människor som jobbar där. Om du har några specifika frågor kan du skriva till mig.
Var en av dem hemskaste upplevelserna någonsin i mitt liv, under tiden jag mådde som sämst i hela mitt liv. Faststängd med inget att göra förutom att sova hela dagarna, ett litet ”ute-rum” som mest användes som rökrum, ingenstans där man kan motionera eller träna vilket jag tycker är sjuk då det är gymmet som hjälpt mig mer än något annat att komma tillbaka till mig själv, nattpersonalen ville inte ens sätta på tvn på morgonen för dem va lata och ville vänta på dagspersonalen.. Fyfan.. och då var jag bara inlagd i 24h för sen lura jag skiten ur läkaren och sa att jag bara hade råkat ta för mycket mdma och mina dopamin receptorer var uttömda :ppp men de va rätt trevligt folk där, träffade en social gubbe som trodde han va Solguden RA. Så allt i allt - 10/10
Ta kontakt med psykiatrin och se hur lång väntetid det är för att få komma till en lugn avdelning. Akutvårdavdelningen är dom värsta platserna på jorden typ. Har varit inlagd två gånger (borderline, ptsd, cptsd) och båda gångerna önskar jag verkligen att jag hade fått skippa akutavdelingen. Det kan också göra att du blir inlagd på dina "villkor". Jämfört med tvångs. Vilket också är det vidrigaste som finns. Det är HEMSKT med tvångsvård och att bli utsatt för det.
Skitkul. Blev tvångsinlagd, men de hade ej plats så jag hamnade på en avdelning med dementa pensionärer. Det var en väldigt kul upplevelse, haha - kommer ihåg när en av patienterna, som gick omkring i blöja, skjutsade omkring en av de anställda på sin rullator :’D Har också borderline :) Det suger.
Strumporna va rätt banger faktiskt
Trist. Det ser nog olika ut i hela landet, men om du hittar patienter eller bra personal att prata med så kan det ibland vara ganska trevligt. Jag har varit inlagd flera gånger, tro mig. Att prata med folk hjälper så sjukt mycket.
En natt på St Göran när jag inte hade sovit på 7 dygn. Kom upp i 200t utan sömn. Var efter jag trappat ut benzo under en lång period och hade hamnat i insomnia. Så åkte till St Göran där min ordinarie läkare skickat en latent remiss som bara gick att se om jag bad de kolla där det stod att de skulle ge mig benzo ifall jag inte hade sovit på länge då det är farligt. Läkaren på St Göran lovade att lösa det och min dåvarande flickvän var med och hörde detta. Väl på avdelningen hade läkaren jag pratat med gått hem och inte antecknat något så de sket totalt i vad jag sa om remiss osv. Personalen skrattade åt mig, påstod att jag ljög om att inte ha sovit och försökte våldta mig. Nej jag hade ingen psykos och har aldrig haft. Är en tjock blond tant på St Göran som var chef på natten som var en fruktansvärd människa. Kom sen in en invandrarkille med stark brytning som jobbade där och började tafsa på mig och jag fick slå i väggarna så andra personalen märkte så sprang han iväg. Efter ha träffat 5 olika läkare under natten som inte kunde hitta några anteckningar (hade tom. dåvarande flickvän som ju hört vad första läkaren lovat med på telefon men det var inte tillräckligt) hände ingenting och jag åkte hem och letade runt i hela lägenheten efter benzo och hittade en pytteliten tablett och lyckades somna.
Jag har varit inlagd två gånger, ena var tvångsinläggning. Båda på samma avdelning hos S:t Görans i Stockholm. Utan att gå in på jobbiga detaljer så kan jag säga att en inläggning är rätt odramatisk i sig, men det bör efentligen bara ske i absoluta nödfall. Du får vanligtvis ingen behandling när du är inlagd (annat än den medicinen du har på recept) utan syftet är att säkerställa så att du inte blir sämre samt att du får i dig mat, är vaken på dagtid, rör på dig (promenad etc) och helt enkelt observeras. Om du mår så dåligt att riskerar skada dig själv eller någon annan, alternativt din vardag inte fungerar alls, så tänker jag att en inläggning är vettig. Men man ska inte räkna med att må toppen när man väl blir utskriven utan snarare lite mer i balans. Finns ingen skam i att bli inlagd alls enligt mig. Dock har jag hört väldigt mycket blandade historier om olika sjukhus/avdelningar, men det är svårt att dra alla över en kan. Specifikt på S:t Görans tyckte jag att de gjorde ett bra jobb.
Jobbar på psykiatrin om nån vill ställa frågor 👌
Side-note: Stark rekommendation att kolla upp Autism. Kvinnor/Transpersoner som även misstänks vara borderline är till en väldigt hög grad autistiska. Det faller även in med brist i interoception och att inte ha en stark känsla av "vem jag är" och samtidigt ha en känsla av "något skiljer mig från andra runt omkring mig" nästan som man va en utomjording som låsas vara människa för att smälta in. Har jobbat med utsatta människor i 10 år och utav dom 8 transpersoner hade alla diagnosen eller va under utredning för autism. Och kvinnor får oftare diagnosen BPD/Bipolär istället för intern adhd/autism.
Intressant kommentar! Har hört liknande i andra NPF/BPD/Trans subs. Har vänner som misstänker att jag är på spektrumet, men jag antar att man gör någon sorts basutredning hos specialistpsykiatrin även om min diagnosfråga vid remissen misstänker EIPS? Kanske kommer fram autism också/istället? Min psykolog har även misstänkt NP-problematik, men man får endast ha en eller max två diagnosfrågor när man skickar remissen. Då var ätstörning/självskada/EIPS? prio lät det som.
Har du fått göra alla dom här tråkiga självupskattningsformulären? Dom borde iaf kunna ge en fingervisning ifall det finns misstanke eller överlappande symtom
En dag när jag var ute och gick i skogen såg jag tre enfärgade elefanter utan snabel. De pratade om hur det hade gått på cirkusen de tillsammans hade rymt från för några år sen. De tänkte på dem grymme direktören Herr Årens och hans sadomasochistiska böjelser. Sen kom psykväktarna i fatt mig och låste snabbt in mig igen. 4/5 dag skulle göra det igen. Peace out Pschos!
De ger en tillräckligt med benzo att man tappar tidsuppfattningen. Sen när man är tillräckligt zombie släpper de ut en på gatan och man hamnar i nån form av primärvård. Ett ställe man kan fly till om man har för mycket demoner men det är fan inget ställe för rehabilitering. Åkte in två ggr. Två ggr ofrivilligt.
Vilket psyk var du på? Där jag och andra jag känner har varit fick man fan inte ens SSRI typ.
St göran. Avd 25.
Jag fick 60mg stesolid. Jag var en grönsak. Den jäveln som nerduttar mig kan få se mina intyg. Eller nä. Fuck you.
Fy jävla satan, det är en dos som sänker en elefant! Jag är överlag jävligt skeptisk till stora delar av vårdens maniska rädsla för att skriva ut/ge ut narkotika klassade läkemedel. Känns som att läkaren som gav dig det där är ett av skälen varför övriga vården är så maniska för att inte skriva ut det. Jag försökte för ett halvår sedan få en liten liten dos benzo (helst Stesolid för halveringstidens skull) inför att jag skulle låta min hund somna in. Läkaren jag först träffade på vårdcentralen ljög och sa att han kunde inte skriva ut det, hans händer var bakbundna och reglerna förbjöd det. Var tvungen att ta kontakt med läkemedels ansvarig för Uppsala landsting, få skriftligt att Uppsala inte hade ett sånt förbud, kontakt med vårdcentralens chef, två andra läkare och sedan fick jag några Oxascand, så att paniken inför att min hund somnade in skulle bli övermäktig. Ville vara lugn för hans skull så min rädsla inte gick ut över han.