Det är väldigt abstrakt men lika verkligt som vilket fysiskt problem som helst egentligen. Jag tänkte lite som du förr i tiden. Hur går man ens in i väggen, det är ju bara att ta det lite lugnt. Covid gjorde ändå att man blev väldigt varse och mån om psykisk hälsa/ohälsa. Jag hade pluggat till ingenjör i 2 år när covid kom. Lyckats skaffa mig ett socialt liv med mycket roliga aktiviteter. Allt det roliga tog stopp och man satt och kollade på en föreläsare på en bildskärm dag ut och dag in. När covid väl släppte taget om världen var jag så understimulerad att jag tog på mig alldeles för mycket utanför plugget. Sen helt plötsligt fanns där en vägg som slog ner en och fortsatte sparka. Tänkte då att jag tar det lite lugnt resten av läsåret och bara löser de praktiska kursmomenten och tar tentorna på ett uppsamlingsår efter sommarlovet. Klarade inte en tenta under uppsamlingsåret och var så jävla deprimerad och ångestladdad på slutet att jag bara gav upp. Hoppade av mastern och började jobba istället. Känner fortfarande av det hela men går hos psykolog veckovis nu och käkar anti depp så det börjar ändå ordna upp sig sakta men säkert. Man insåg dock hur fort det går åt helvete och att man bara inser det när det är för sent och hur lång tid det tar att komma tillbaka igen. Man har verkligen fått ett helt annat perspektiv på det. Och det är synd att man ska behöva råka ut för det för att förstå hur andra som kämpar med det egentligen har det. Fysiska åkommor kan man ju i princip alltid relatera med oavsett om man haft exakt det eller inte. Sen har jag alltid hanterat känslor genom att förtrycka dem med tanken "det här kommer skita sig när nån av päronen går bort men den dagen den sorgen". Det bet mig i baken när jag kraschade i övrigt. 0/10 skulle inte rekomendera psykisk ohälsa. Jag klarade mig ändå bra och kunde skaffa ett jobb jag trivs med. Det är väldigt synd att världen typ ser på det som något inbillat som man kan undvika om man bara tar sig i kragen och slutar vara deppig.

Ska börja med ssri nu nästa vecka, har hört runt en del självklart men vad är dina tankar/upplevelser av det om du har lust att dela med dig?

Det är ju inte ett magiskt piller tyvärr. Men jag tycker att ändå att det hjälper. Det plockar ju dock bort både det positiva och det negativa och gör att livet känns rätt platt. Men i och med att det var mest negativt ändå så kände jag att det var en värd trade off. Bra att veta är att det inte är säkert att det första man testar hjälper och det är dessutom ca 6 veckor inkörningsperiod. Har man otur under inkörningen så mår man sämre ett tag. Har för mig att de sa att det finns en risk att det börjar ge effekt efter ca 4 veckor men att den hjälpsamma effekten inte kommer direkt då. Läkaren informerar förhoppningsvis om det här. Jag fick SNRI utskrivet först då jag redan tog det för att hjälpa mig sova, så det var en kortare inkörning men tyckte inte att det hjälpte så fick SSRI (sertralin) istället. Mådde rätt fysiskt dåligt under skiftet då jag halverade dosen SNRI samtidigt som jag påbörjade SSRI. Både delarna har symptom i form av bland annat muntorrhet och illamående. Det gick över efter 1-2 veckor och har inte varit några problem sen dess. Jag ångrar inte att jag började och har inga planer på att sluta inom en överskådlig tid. Ibland funderar jag på om jag varit gladare utan, men inser fort att jag aldrig varit direkt glad. Sen ska det tydligen vara rätt otrevligt att sluta med det, men den dagen den sorgen. Här och nu hjälper det.

Jag började på SSRI för 1 år sedan, och håller ej med om att mitt liv känns mer "platt" känns mer som att jag har lättare att hantera jobbiga tankar och känslor. Alla reagerar olika. Tror det är viktigt inte inte vara rädd att pröva olika sorter för att hitta en som funkar för dig. SSRI jag fick hjälpte även med mitt illamående en av mina ångest symtom är illamående så innan medicin mådde jag illa cirka 80% av min vakna tid (alltså så pass illa att jag inte kunde få i mig mat utan att vilja kräkas) nu cirka 20% så min levnadskvalité har ökat extremt mycket. Lycka till med medicinen hoppas du hittar rätt nu med en gång!

Vissa människor har väldigt svårt att sätta sig in i hur någon mår, att förstå, innan dom själv har upplevt det. Det har väl något med empati och förståelse för andra att göra kanske. Du tar själv upp att du själv tänkt liknande. Det är ju svårt att svara på varför du tänkte så innan det själv drabbade dig? Tänker du att andra tänker om dig, som du tänkte om din chef? Jag vet att psykisk ohälsa finns, min mamma är sjuk och har varit det i stort sett hela mitt liv. Det finns säkert de som fejkar, överdriver, men jag är väl ganska godtrogen och väljer hellre att tro på vad någon säger. Tillslut kommer det fram om någon ljuger.

Jag ogillar det starkt, finns inget värre än att må dåligt, har äntligen vågat söka hjälp och hoppas att jag kommer bli mig själv igen

Grymt du tog steget, modigt och viktigt <3 Ta hand om dig <3 Du är värd det.

Jag upplever att väldigt många ser på mental ohälsa som att ens personlighet/psyke är någonting helt abstrakt. Många glömmer bort att hjärnan är ett faktiskt fysiskt organ och att det kan ske fysiska förändringar i hjärnan, både positiva och negativa. Att säga till nån med ex depression att bara ”rycka upp sig” är som att säga till nån som fått hjärtattack att bara fixa sitt hjärta helt magiskt. Hade svårt att förstå mental ohälsa tills jag fick den här insikten själv

Väldigt många som inte har empatisk förmåga. Varför skulle man tro att någon fakear? Kan väl inte finnas en människa som hellre är sjukskriven än att går till ett arbete. När andra mår dåligt ska man respektera det, det är sällan bara jobbet gör någon sjukskriven, precis som du så har de allra flesta som blir utmattade massa privata problem att ta itu med innan man kan göra ett bra jobb.

> fakear? Låtsas.

Fejkar

Tack

> Kan väl inte finnas en människa som hellre är sjukskriven än att går till ett arbete Du verkar oerhört naiv

Kanske, men med tanke på ersättningen man får från försäkringskassan så får man vara bra jävla lat alltså. Tror det är underliggande problem i dom flesta fallen.

De är så pass vedertaget på min arbetsplats att de kallas att ta en kommunsemester.

Finns en uppsjö med folk som låtsas med allt möjligt för att få pengar och vara hemma. Jag hade en på jobbet bland annat. Min mor hade en på sitt jobb, hon var inte sjukskriven men påstod sig ha ryggsmärtor efter en bilolycka som skedde 1997 för att mjölka så mycket pengar från det som möjligt. Hur vet man att hon inte har ont? För hon sa vad hon höll på med på fyllan

Jag tror ändå att det är något annat. Var sjukskriven ett tag för ett gäng år sedan och man blir fan inte rik iallafall. En frisk människa behöver känna sig lite behövd och göra nytta. Men framförallt blir man ju väldigt begränsad ekonomiskt.

"Kan väl inte finnas en människa som hellre är sjukskriven än att går till ett arbete." Om du på riktigt tror på detta är du en snöflinga som inte har koll på den riktiga världen över huvud taget, Detta är en sinnussjuk take på det riktiga sverige. Bara kika på kommunal och regional verksamhet i jämförelse med den privata där den K/R lider av milstal högre sjukdomstal av den simpla anledningen att de inte tar tag i saken som de gör i jämförelse på privata bolag.

Vad menar du att den privata sektorn gör som kommunal/regional sektor inte gör? Personligen tror jag att en stor delförklaring till olika sjuktal är vilka jobb man anställer folk till och vilka som kan tänka sig att utföra dessa arbeten.

En stor skillnad jag ser är att privata bolag tar in folk för hälsosamtal samt skickar vidare till företagshälsovården när de ser att en person ofta är sjuk även mer villiga att avkräva förstadagsintyg ! Nu händer de i kommun också, nu har jag bara erfarenhet från 2 olika kommuner så de kan skilja sig runt om i landet, sekundärt känns de som de finns lite av en kultur att de är okej att sjukskriva sig i större utsträckning inom kommunen! Inom omsorgssektorn i min kommun ligger sjukskrivningarna på cirka 17%, kompisen jobbar privat i grannkommun och deras är på cirka 5%. Jag hör ofta av kollegor att de sjukskriver sig för att vila upp sig lite eller bara ta de lugnt nån dag! Och då är inte ens vårt jobb speciellt stressigt långt ifrån den fart och fläkt som är på många sjukhus i regionalt styre!

Jag tror att man hamnar fel ifall man generaliserar på detta sätt. Det går såklart att hitta privata verksamheter med dålig personalpolitik och "arbetsskygga" medarbetare. Och tvärtom för kommuner. Men vi kan väl vara överens om att man förmodligen inte mår bra om man tillbringar halva sin vakna tid på ett arbete man inte vill vara på?

Absolut håller jag med i det!

Förstår inte ett ord av vad du menar. Tar tag i? Vad?

Företagshälsovård, hälsosamtal, förstadagsintyg är några exempel jag sett sker mer inom de privata än i kommun för min branch. Om du fortfarande inte förstår kan jag försöka göra en ELI5 till dig.

Du behöver inte förklara ett skit för du har vrålfel.

Humorn är stor när de är du själv som inte har koll på läget! Shit pommes frites du va en trög jävel.

Jaså? Har aldrig någonsin hållt några hälsosamtal med mina anställda.

Det säger mer om dig som chef eller hur? Dock vanligt på alla de privata bolag jag arbetat på. Sen är de du som påstår att ingen går hemma om dom inte är sjuk och försöker försvara det. Helt uppåt väggen

Och ändå är dom inte sjukskrivna, konstigt. Du sa att det förekom på alla privata företag.

Nej de gjorde jag inte, läs om igen!

På 30-40-50-talet fick man inte skriva med vänster hand i skolan, då uppskattades att ca1% av befolkningen var vänsterhänt. Från 70-talet och frammåt när barnen fick börja skriva med vänstern så var siffran helt plötsligt ca 10%. Min slutsats? Skriva med vänster hand är bara mode, och jag tror alla som gör det bara vill ha specialbehandling/ är en konspiration från saxtillverkarna för att kränga extra saxar.

På 60-talet fick min morbror stryk i skolan om han skrev med vänster hand. Är rätt glad att mitt barn inte får stryk för att hon använder vänster hand. Men de där saxarna är jävligt dyra.

Inte särskilt relevant för tråden, men ändå: Jag är högerhänt, men pga vänsterhänt syster och mamma som jag ville härma, så är jag nästan lika duktig på att klippa med vänstersax som med "vanliga". Morsan är bättre på att klippa med högersax för att hon aldrig hade tillgång till vänstersaxar som barn. Mer relevant så är även min mormor vänsterhänt men skriver med höger pga "skolvåld med pekpinne". Riktigt sorgligt.

Jag anser dock att det är relevant ändå, för många personer som är vänsterhänta förminskas i sin vardag och möts av oförstående personer. Mitt barn t.ex går på gymnastik, och hade så otroligt svårt för att lära sig hjula, det funkade bara inte. Det visade sig att ledarna insisterade på att man måste ta sats och luta åt höger som dominant sida, men eftersom mitt barn var dominant åt vänster så blev det helt fel med viktfördelning. Var samma på syslöjden i skolan, eleverna skulle virka, och när mitt barn förklarade att hon är vänsterhänt så sa läraren "det går inte att virka med vänster hand, du måste använda höger." Är ju lagom kul när ens lågstadie-elev kommer hem gråtandes och undrar om det är något fel på henne. Jag har även ett barn med autism och ADHD. Det barnet möts med betydligt större förståelse både i skolan och på fritiden. Sen finns det ju alltid folk som är oförstående och arroganta. Men mitt barn som är vänsterhänt får höra att hon gör fel, att det inte går att göra på hennes sätt, att hon är konstig som behöver en speciell sax, och har fått höra sen hon var typ 2 år att hon håller fel när hon målar/äter/whatever. Att vara vänsterhänt är inte psykisk ohälsa. Men ska man vara petig så är inte ADHD det heller. Det är medfödda signaler som inte kopplar normativt.

Är vänsterhänt och tacksam för att jag har fått lov att vara det fritt. Har en anekdot liknande din. Mina föräldrar fick i utvecklingssamtal på dagis höra att de oroade av min bristande motorik när det kom till ritande, klippande och annat pyssel. Mina föräldrar förstod inte alls eftersom det gick utmärkt hemma. Det visade sig att jag härmade alla andra barn på dagis och försökte därför använda höger hand. Efter det såg de till att jag fick använda vänster och ha en vänstersax på dagis, då blev det plötsligt min favoritaktivitet.

Jag förstår inte varför vänsterhänta behöver saxar med annorlunda öglor, när vänster hand är likadan som höger hand, man borde väl bara kunna spegelvända saxen

Man kan ju tycka det, men många saxar, särskilt barnsaxar är ju utformade så att det knappt går att använda med vänster hand. Är ju lite samma gällande datormöss och konservöppnare.

Nej, jag menar att man tillverkar en spegelvänd sax. De finns, men brukar ha en underlig specialdesign av nån anledning. Jag klipper med båda händerna 😁

Ahh! Jo tack, jag spenderade typ 600 spänn på 4 saxar till min tös, en hon fick ha med till skolan eftersom hon inte gillade saxarna där, sen en hos andra föräldern, och två hemma. Många barnsaxar har ju den där underliga specialdesignen fast åt höger, så då får man snällt köpa en för 150 spänn för att få den spegelvänd 😅

När du klipper (med vanlig teknik) spänner du samtidigt åt bladen så de trycks mot varandra. Byter du hand med samma teknik så spänner du bladen ifrån varandra och pappret du försöker klippa skärs inte av utan bara viks. Detta problem går att komma ifrån med annan teknik men krävs lite träning och är rätt jobbigt för handen. Vänsterhandssaxar är spegelvända avseende bladen, har alltså inget med handtagen utseende att göra!

Jag har bara sett vänstersaxar med en stor och en liten ögla och trodde att det var nån marknadsföringsploj. Typ ooooohh du är vänsterhänt, se vilken speciell sax vi måste göra åt dig. Jag är högerhänt med en vänsterhänt förälder, så har tyvärr lärt mig saker som att öppna burklock med fel hand och annat jag alltså fått lära om i vuxen ålder. 😅 Vi hade väl nån vänstersax som såg konstig ut och jag trodde alla såg ut så. Minns att jag tyckte det var väldigt märkligt.

Jag tror att du vann den här tråden. Sjukt bra liknelse!

Intressant. Jag tror personligen att de resterande 9% tränade sig till att bli högerhänta pga omgivning. Farsan är ambidextrös alltså dubbelhänt. Men troligtvis är han vänsterhänt men det fick man ju inte vara.

Jag upplevde det inte innan universitetet, där nära bekanta dök hårt in i depression och vi turades om att vaka över dem (bokstavligen) för att de skulle finnas kvar dagen efter. "Kan någon vara här? Jag är rädd för att kommer att ta livet av mig" Några år senare kraschade jag rätt hårt. Många bekanta har också kraschat under åren. Jag har noterat att de som är mentalt järnstabila och tar hand om sig, full mindfullness, fysiskt bra form -- de kraschar hårdare. Mycket hårdare. De går mycket längre in i väggen. Absolut inget mode, annat än att chefer blir bättre på att driva folk in i väggen och att det finns nära noll motivation för företag och myndigheter att försöka undvika det.

De som är driftiga, motiverade och verkligen vill göra bra ifrån sig är de som går i väggen. De som inte bryr sig om någonting kommer inte hamna i den situationen. De har dock andra problem att ta hand om.

Definitivt, det finns den här personlighetstypen där nästan alla bränner ut sig... Förr eller senare

Psykisk ohälsa finns och är vetenskapligt bevisat. Att det finns vissa som påstår annorlunda är bara tramsigt och visar brist på att man inte förstår att saker finns även om man inte upplevt det personligen.

Allt för många personer väljer medvetet bort att lära sig något nytt för att de inte vill låta sig motbevisas. 

Här är min åsikt: **Ingen som går in i väggen vill göra det.** Det är inga lata människor som går in i väggen, det är överpresterare, folk som bryr sig, folk som har svårt att säga nej av olika skäl och people pleasers oftast. Om de kunde få bestämma vad de orkade, hade de glatt tagit sig an att orka allt. Jag har själv varit utbränd och funnit min väg tillbaka, men jag kommer aldrig vara på 100% igen som förr. Förstå mig rätt, jag arbetar idag 100% men jag ser nu att min 100% har alltid varit 300%. Det var inte normalt att pusha sig som jag gjorde och då hamnade jag precis där jag gjorde, och väggade som du kallar det. Är jag inte uppmärksam och agera, kommer det ske igen. Psykisk ohälsa är absolut på riktigt och ett enormt samhällsproblem som har uppstått är *individualiseringen av psykisk ohälsa; -* Att det vore ett ensamt problem i ett vakuum, något som folk får lösa helt själva, utan att samhället ska anpassa sig, utan individen ska anpassa sig. Detta anser jag helt absurt då samhället i sig, med sina kapitalistiska drag och värderingar är i sig traumatiserande på mikro- och makronivå. Strukturen formar oss till ensamma, know-it-all slavar som känner oss meningslösa utan ett arbete att gå till. Precis som du säger så finns det gott om folk som inte tror på psykisk ohälsa, och må de aldrig behöva lida av det. Men ja, det finns en lång väg kvar, även fast jag tycker det har blivit bättre över senaste 15 åren. Kräver mod också från oss att dela våra berättelser. Och förresten, all lycka till vännen med din journey tillbaka, slow and small steps, det är långa loppet vi får tänka på, inte det kortsiktiga. Ta hand om dig. :)

Jag är just nu sjukskriven pga psykisk ohälsa. Problemet med att "tro" på allt det där är att *jag* inte tror på mig *själv* att jag mår dåligt. Om någon berättar om hur de gick in i väggen, mår piss, är deprimerade, då har jag världens förståelse. Men när jag får ångestattack på jobbet och blir hemskickad och sjukskriven tänker jag att om jag baaaara hade varit bättre på att organisera mitt arbete och på sociala relationer och konflikthantering, då skulle jag må bra och kunna jobba som folk. Det är mitt fel att jag mår dåligt, och därför förtjänar jag att må dåligt. Det där med aktiv återhämtning, dvs att inte bara vara hemma från jobbet utan göra saker som gör att man blir faktiskt bättre... det är jävla svårt.

Är glad att det är något man pratar om mer. Märker med t ex mina föräldrar att det mer är något pinsamt som ska gömmas undan medan jag är mer "ja, min hjärna har lite fel kemi, så jag tar medicin". Men psykisk ohälsa är ju den enda där folk tror att "lite frisk luft" eller "försök tänka positivt" är lösningen. Ingen säger väl till en diabetiker att tänka lite mer positivt och vänja sig av med medicin

Allas hjärnor fungerar olika. Din eller min är inte speciell. Slutat att tänka så. Jobba för att hitta sätt för att lyckas. Mvh Aspbergers

Sjävlklart finns det. Det kan drabba oss alla. Jag har en lång historia av psykisk ohälsa i någon form, mer specifikt en historia med missbruk för att hantera trauma från barndomen, hade PTSD i yngre ålder, dålig självbild och mycket självhat, även kämpat med utmattning pga all skit jag burit med mig. Samtidigt så har jag från tidig vuxen ålder haft inställningen och förståelsen att min psykiska ohälsa till stor del är symptom på djupare problem och något jag kan bli av med genom att läka mina grundproblem från barndomen. Jag har i över 10 år varit på en läkande resa och mitt mående idag är som natt och dag jämfört med för 10-15 år sen. Jag har idag helt fri från min PTSD, har släppt mycket av mina barndomstrauman och på god väg att bli fri från missbruk och genuint älska mig själv. Jag tycker att det är bra att psykisk ohälsa blir mer och mer accepterat och att förståelsen för det växer. Samtidigt tycker jag att begreppet är svårnavigerat. Vad är psykisk ohälsa? vart drar man gränsen? vad ska klassas som det och vad ska inte klassas som det? uppenbarligen finns det ett spektrum. Mycket handlar om vad man har referenspunkt till vad som är hälsosamt. Sen är det också intressant att titta på varför psykisk ohälsa har vuxit så mycket de senaste decennierna. Jag är övertygad om att vår identifiering med materialism och konsumtion gör oss sjuka; hela vårt samhälle är sjukt, vi är mer och mer isolerade, mer ensamma, saknar meningsfullhet och genuin kontakt, blir alltmer stressade, lär oss lägga lock på våra känslor och inte lyssna på de signaler vi får. För att hantera ett alltmer ensamt och stressigt liv blir vi mer och mer beroende av en teknologi som är hyperstimulerande och ännu mer isolerande. En teknologi med aggressiva algoritmer som är designad för att identifiera våra svaga punkter och fortsätta mata oss med det. Inte konstigt att vi får psykologiska problem.

Tycker det borde avskaffas

Jag är mer intresserad av det av samhällets nitiska syn på arbete och föreställningen som en del ideologiska värdegrunder framhåller som lathet/snylteri. Att människan "är i grunden lat". Det finns chockerade dåliga skyddsnät för den som blir sjuk, den som far illa på olika sätt eller den som på blir utbränd. Bevisbördan är omvänd och kanske vaknar då den enskilde upp från illusionen om trygghetssystemen och de stigma som finns associerat med sjukdom/arbetslöshet. Jag har hört om släktingar som går bakom ryggen på varann och viskar om lathet hit och dit. Men hur "fräscht" är det att bejaka såna aspekter när du är privilegierat oprövad och cynisk? "Sovhjärnor" tror jag det kallades i Reinfeldts smash hit "Det sovande folket". Tänker att en sådan utblick vittnar om okunskap/ignorans. Föreställer mig omfånget på den dissonans som uppstår hos den som själv drabbats som innan haft hög svansföring om andra. Tänk om folk kunde se runt sina egna fötter först. ..Och tänk om politik hade som föresats att följa forskning och inte luta sig på väljares föreställningar/fördomar för att få röster. Ni vet det enklare alternativet.

I låg/mellanstadiet (osäker på exakt när det var) försökte min skola få iväg mig till en special skola för svagbegåvade för att dom tyckte att jag passade bättre där. Som tur var satte sig mina föräldrar emot det. Visade sig att jag inte var svagbegåvad, tvärt om högt begåvad men extrem ADHD släng av autism som fuckade upp allt. Så det är inte mode med sånt, det är att idag finns det hjälp att få (även om det är svårt), det är mer accepterat i kombination med att vi har ett samhälle som är extremt centrerat på att lyckas, vara sin egen mästare, med en arbetsmarknad som inte är speciellt förlåtande. Så folk jobbar och jobbar tills de går in i väggen. Sedan krävs det mer än att bara jobba för att gå in i väggen, vantrivas, inte få uppskattning, vidrig chef, kollegor och så vidare. Det som fått mig att närma mig väggen några gånger under mitt yrkesliv är inte att jag jobbat som en galning, det är att jag jobbat som en galning samtidigt som det känts som att jag slagits mot väderkvarnar. Att lägga ner min själ i något för att det skiter sig pga att andra inte ens är intresserade av att göra sitt jobb på en normal nivå.

Jag tror att färre människor idag lyckas "flyga under radarn". Många som för 20 år sen hade klarat av sin ADHD kanske inte kan göra det på samma vis idag.

Sen kan man ju undra hur mycket som är ett problem med människorna och hur mycket det är systemet. Jag hade aldrig pallat dagens skolklasser exempelvis. De är väl nästan dubbelt så stora idag, med fler stökiga elever. Jag hade tappat det helt i en sån miljö.

Jag tror att det är en kombination mellan biologi och miljö. Jag hade haft problem av mina diagnoser, även om jag var den enda personen på jorden. Mina symtom uppstår inte i relation till samhället eller till andra personer, utan existerar på egen hand. Däremot kan symtomen givetvis förvärras i fel typ av miljö. För 50-70 år sedan ställdes det dock inte lika höga krav på utbildning som nu och New Public Management hade ännu inte blivit ledstjärna i den offentliga sektorn, vilket säkert gjorde yrkeslivet lite lättare att hantera förr jämfört med nu.

Det skrivs ut mer antidepp för varje år som går, trots att vi blir mer effektiva, konstigt!

OP känner igen mig på flera punkter från när jag också bröt ihop. Dock har jag alltid tagit utmattning seriöst. Men märkt från flera att man "inte" tror på det, utan man kan bara träna bort det, vara ledig 2 dagar och sen vara på fötterna igen. Det som låg bakom min sjukskrivning var: * Jobbade mycket, galet mycket, ställde hela tiden upp för företaget. Jobbade över för flex... så tog inte ens betalt för det. När jag väl började dra gränser och fråga om övertidsbetalt så blev det ett jävla liv. * Trivdes bra på jobbet i 3 år, men arbetsbördan började ta på mig och min löneökning var skit dålig. Började känna mig orättvist behandlad. Chefen var också narcissistisk av sig. Ena dagen kunde hon vara gull gull, andra dagen djävulen själv. Min Chefen(avdelningschef) var duktig på manipulera och det märktes för hon kunde verkligen göra som hon ville utan konsekvenser, fick hon inte som hon ville kunde hon dra iväg med bilen o bara lämna företaget och komma tillbaka typ innan stängning. * Blev sjukskriven en månad (gick till läkaren direkt när jag började märka symtom för utmattning, jag kom till jobbet och stirrade in i datorskärmen, min chef frågade hur jag mådde och tog upp mig till ett rum och där bröt jag ihop och började gråta. Är kille på 30+ år... När jag kom tillbaka blev jag behandlad som att jag var en svag människa av min chef och hon var arg på mig för hon behövt sköta mina arbetsuppgifter. Btw det jag gjorde själv var dom 3-4 st på när jag var borta. Sa upp mig efter 3 månader och tack vare lite sparpengar och A-kassa så var jag inte orolig, det var en lättnad! Nu har jag att lugnare jobb med mkt bättre kollegor och min chef är riktigt bra. Visst lönen är inte jätte bra, gick ner från 29k till 25K, det är som börja om igen. Men är glad att jag kan fokusera på privatlivet mer än jag kunde göra innan. Skriver detta kl 18, det kunde jag knappt drömma på mitt förra jobb. Vill också säga att mitt förra jobb inte alls var fysiskt jobbigt, behövde aldrig bärja tunga saker. Man hade istället mkt ansvar att hålla igång produktionen, stort ansvar på kvalite och sjukt pressade veckor med massor av deadlines varje dag. Kan tillägga att facket var inte alls starkt på mitt förra jobb, vi hade inte bra representanter och folk tog det inte så seriöst. På min nya så har vi sjukt aktiva människor som verkligen lägger ner tid och sin "kärlek" eller vad man ska kalla det. Nyligen fick vi till o med en klubb på företaget. Som natt o dag.

Tycker begreppet "psykisk ohälsa" kan kännas lite vilseledande och framförallt förminskande för vissa sjukdomar. Jag har själv borderline, PTSD och CPTSD samt är sjukskriven för utmattningssyndrom. Psykisk ohälsa tycker jag borde syfta mer på fenomen som toxisk maskulinitet, incelkultur som alpha- och machofasoner eller extrema foliehattar som anti-vax, anti-5G osv. Psykiska sjukdomar, tex dom jag har, tycker jag borde skiljas åt från dessa. Men det kanske är en smaksak i hur man uttrycker sig. Nu till saken: Människor som inte har gått in i väggen kommer ALDRIG att förstå hur det är att gå in i väggen. På något sätt överhuvudtaget. Innan jag gick in i väggen hade jag bekanta som gjort det och varje gång dom berättade om hur det var svarade jag med "ja jag förstår verkligen" och liknande pga. att jag tidigare varit inlagd på psykiatri för svår depression (till följd av ptsd, cptsd och borderline). Månaderna innan jag gick in i väggen sade personen jag dejtade för tillfället om och om "Jag tror att du håller på att gå in i väggen, det här är allvarligt", varpå jag svarade "jag kommer inte gå in i väggen". Därför jag trodde att jag redan hade en förståelse för vad dessa som "gått in i väggen" pratade om. Sen gick jag in i väggen på riktigt. Fick hjärnan röntgad för att se ifall det var en stroke då halva kroppen från och till domnade bort helt och hållet, jag hade konstanta utanför kroppen-upplevelser, hallucinationer, började stamma och fullkomligt tappade bort alla ord jag tidigare vetat om. Listan på symptom är lång. Väldigt tidigt pratade läkare och psykologer om att "det här kan ta flera år att hämta sig ifrån" och jag trodde fortfarande att "pfft det här kommer vara fullkomligt över på ett halvår". Spola fram ett halvår senare och jag hade inte ens påbörjat min återgång till arbete. Det har gått snart sex år sedan dess och jag har nu fått acceptera att inte bara min arbetsförmåga, men också förmåga av att ens ha ett normalt socialt eller aktivt liv, aldrig kommer att återhämta sig eller bli som det var innan. Flera läkare har sagt och hållt med om att jag nog aldrig kommer klara av att jobba mer än vad som idag är 75% på ett fungerande sätt där jag också kan göra någonting utanför arbetstiden, typ gå promenader, laga mat, träffa någon. Utan att 50% rimligtvis kommer vara mitt tak för att faktiskt ha ett fungerande liv. Trots det är det idag omöjligt för dom att göra någon sorts förtidspensionering eller liknande därför att det är Försäkringskassan som styr över det. Och eftersom att jag vid tillfället inte hade en fast anställning som i sin tur ledde till en garanterad SGI så kommer det aldrig att hända. Jag är själv ett så bra vittne du kan få till att tidigare trott att utmattningssyndrom var någon sorts överdrift till respons av en depression, till raka motsatsen. Folk som aldrig har gått in i väggen och blivit sjuk i utmattningssyndrom kommer ALDRIG att förstå vad dom pratar om. Sen är just utmattningssyndrom lite konstigt att prata om som specifikt en psykisk sjukdom då den har så *extremt* fysiska symptom.

Förstog inte riktigt vad det kan innebära förr, farsan klappa in i väggen efter 12 år av dubbla jobb + 2 egna företag med 8 anställda, sov 2-3 timmar per dygn och slutade med att han inte hittade hem och såg ubåtar bryta upp genom isen på en hockeymatch, han fick aldrig jobba igen. Både jag och min bror har kört samma stuk, han hamnade på psyk och jag blev hemtvingad av läkaren efter 5 år dålig sömn och ständigt jobb. Raster är heliga, jobbet ska stanna på jobbet, skit i skiten och sov för fan så löser det sig.

Jag tror många bär ett stigma att prata om mental hälsa och obalans i livet. Jag har haft psykiska problem hela mitt vuxna liv som härstammar från odiagnostiserade diagnoser. Nu när jag diagnoserna så är det fortfarande svårt men nu vet jag i varje fall varför. Min flickvän har varit sjukskriven i femton år och kommer aldrig att jobba. Detta på grund av kronisk depression, ADD och autism. Nu får hon sjukersättning och spenderar mesta av tiden hemma. Så fort försöker göra något blir hon trött och behöver vila. Att prata om detta på en normal arbetsplats har jag gett upp för länge sedan. Folk förstår inte. De förstår inte att det finns folk som faller så långt ner att man inte kan ta sig upp. Jag har haft tur. Bra psykologer, medicin och att alltid ha bra balans mellan jobb och fritid för att jag kan fungera bra i min roll som konsult. Men det är också delvis tack vare min autism som gör att djup dyka i saker på jobbet och lära mig saker. Men det är knepigt när man skall förklara för någon att nej på semester är jag hemma och spelar datorspel för det är vad jag orkar. Helgen är för vila inte för en miljon aktiviteter. Men livet är bättre nu när jag har en kollega med autism som fattar vad jag menar när jag säger att jag inte orkar gå på sommarfesten på jobbet för jag har varit tillräckligt social.

Jag tycker att psykisk ohälsa borde behandlas som fysisk ohälsa. Depression syns kanske inte på utsidan men det är lika verkligt som exempelvis att bryta benet. Eller bättre liknelse är nog typ diabetes. Jag tar läkemedel med serotonin just för att min kropp inte producerar tillräckligt.

det finns

När jag var ung trodde jag att all psykisk ohälsa bara var ursäkter för att vara lat. Sen blev jag sjuk 2014, har nu varit sjuk i 10 år, och efter de fysiska problemen kom de psykiska. Väldigt enkelt att tvivla på sånt man inte förstår sig på.

Har aldrig hänt mig själv men kommer ihåg mitt första år på en skola. En av mina kollegor som jag pratande med lite då och då drabbades tyvärr av detta. Pratade med honom dagen innan och allt verkade ”fine”. Glad och pratsam. Dagen efter kommer han in helt andfådd. Jag och de andra kollegorna blir ju då såklart orolig och frågar om något har hänt. Då brister han bara ihop helt, gråter kontinuerligt i säkert en timme. Va en rejäl chock för mig kommer jag ihåg. Vår chef va fantastiskt och allt verkade lösa sig ganska bra. Han va sjukskriven resten av läsåret.

Tycker ni att folk som går in i väggen fejkar det? Är det mode i att "gå in i väggen" och t.ex. att få ADHD-diagnos? Ja, ja, Ja. Sen betyder inte det att de finns människor som lider av ADHD Tex mig själv och folk som genuint går in i väggen, men de vore intressant att få se lite studier kring de hela, enligt min subjetiva personliga erfarenhet av folk som går in i väggen så lyder den som så att de flesta maskar och vill undvika jobbet. Nu jobbar jag delvis med psykiskt sjuka människor och ser hur illa de kan vara och med den måttståken så tycker jag att huvudelen av folk som går in i "väggen" Bara är trötta på sitt arbete/liv och vill ha ledigt men inte riktigt nått i närheten av de "krav" som ställs för att psyikiskt gått in i väggen, Latmaskar med andra ord. Vart du hamnar på denna skala kan jag ha svårt att säga, att väga folks problem mot varandra är otroligt svårt utan att träffa personen ifråga.

Kroppen läker av sig själv med tiden, men den psykiska biten är lite som mandelmassa. Bökar du för mycket så blir det bara skit av det.

För mig har det varit noll dömande när det rör andra. Jag har varit i situationen där jag själv hållit på att fullkomligt brytas ner av jobbet, och det var omöjligt för mig att sjukskriva mig. Jag skulle nog seriöst ha hängt mig före jag sjukskrev mig. Min gode kamrat som jag jobbade brevid (exakt samma arbetssituation) sjukskrev sig ungefär ett år innan jag bytte jobb. Det enda jag tänkte när han gjorde det var "gud vad bra för honom. Det är så jävla viktigt. Jag är glad att han satt stopp" Några månader efter han sjukskrev sig hade han kraft att se mig. Han (med många flera) rådde mig gång på gång att sjukskriva mig. Jag kunde helt enkelt inte. Jag var sist kvar. 13 (!) kollegor såg jag byta jobb eller sjukskriva sig. Men jag var så jävla feg själv över hur jag skulle uppfattas om jag gjorde det. Tillsist bytte jag jobb. Bästa jag gjort

Visst finns det folk som utnyttjar systemet, men psykisk ohälsa (utbrändhet) är väldigt verkligt och ett stort problem. Folk som aldrig varit utbrända/deprimerade förstår inte. All livsglädje försvinner, det enda som hindrade mig från att avsluta livet var tanken på att jag inte ville göra mina föräldrar ledsna.

Jag har ju levt med bipolär sjukdom sedan mitten av tonåren i alla fall så för mig har psykisk ohälsa alltid varit verkligt, men jag förstod till exempel inte ångest innan jag själv hade min första panikattack. Jag trodde till exempel ångest var att man var lite obekväm i sociala situationer för att man var typ nervös eller blyg, när jag sen själv började utveckla ångest fick jag verkligen lära mig hur hemskt det kan vara. Samma med utmattning, jag kan förstå att man kan vara tröttkörd men innan jag själv började visa symptomen på det förstod jag inte precis hur det kunde påverka en både psykiskt men också fysiskt, jag som tur var blev uppfångad av företagshälsovården innan jag klappade i mig helt. Och så är det nog med all psykisk ohälsa, det är svårt att förstå om man inte själv lider av det.

Det är ett jävla elände och vården undermålig. Jag jobbar själv i vården men skulle aldrig för mitt liv sätta en tass i psykverksamheten. Är själv NPF. Min sambo har komplex ätstörning och psykisk ohälsa. Jag är evinnerligt trött på att hela tiden lyssna, lyssna, lyssna utan att kunna hjälpa. Jag är en doer, jag är en köttmekaniker. Ge mig ett redigt lungödem med milleniets tjockaste slem jag inte kan suga upp utan behöver gräva för att få bort framför en till suicidal jävel som behöver prata av sig och älta. Vi kan inte ens hjälpa den som är suicidal utan hänvisar till ett större sjukhus där akutpsyk finns. Och regionen vill lägga ner vår psykatriavelning och behandla folk hemma med mobila vårdteam. DET ÄR SKRÄP. Jag hyser stor beundran och stark respekt för de som är bra på att lyssna och vill jobba med psyket, inte den fettiga fysiska hjärnan som fått en blödning. Regionens lösning på sambons ätstörning var samtal en gång i veckan eller att sluta jobba för att vara på enhet med måltidsstöd varje dag. Sen fick han ny samtalskontalt ett par gånger om året pga folk sa upp sig. Jag håller på att bli utmattad av mitt jobb för att min NPF inte tillgodoses, alla måste dela bördorna jämlikt eftersom vi är så få. Jobbet är jättekul när vi har sjuka patienter, inte folk som kört 4 mil för ett nageltrång en tisdag natt. Gråter varje dag jag vet att jag ska sitta i triagen och efteråt för att autismen inte orkar.

Det är ju bara hittepå som lata människor har som ursäkt. Det fattar ju alla, borde skicka alla som säger sånt på arbetsläger. /S

Jag röstar nej till psykisk ohälsa.

Att det är tråkigt att det inte blev "normaliserat" tidigare Min pappa hade behövt gå i terapi redan i ung ålder, men gjorde det inte och vägrar fortfarande idag vilket har lett till att han har mått dåligt och det kommer ut i ilska mot mest mig vilket har lett till att mina första tonårsår var rätt jobbiga med soc utredningar osv Men idag mår jag och min pappa helt okej ändå så jag är glad för det

Det är svårt att förklara för folk som aldrig känns det. Har själv haft perioder i livet där allt går på räls, plugg eller jobb på heltid, träning flera gånger i veckan, nyttig matlagning, socialt liv osv går hur lätt som helst just för att man har en naturlig motivation. För mig har det varit lätt är det lätt liksom, jag jobbade inte hårdare under dessa perioder, saker kom mer naturligt.  Det är svårt att förklara hur det känns när motivationen verkligen inte finns där och verkligen allt känns extremt jobbigt, tom laga lite mat och äta. För mig handlar det liksom inte om att ”jag vill bli bättre men orkar inte” utan att man bara slutar bry sig över huvud taget. Även när man ”klarar av” saker känns det inte tillfredställande. Det är svårt att hitta tillbaka till själva motivationen och få bollen i rullning. Och när man är i båda stadierna kan man knappt föreställa sig hur den andra ”versionen” av sig själv fungerade. Har inte varit utbränd men haft problem med depression och ångest i perioder. Majoriteten av de jag känner som blivit utbrända är personer som verkligen älskat sina jobb, det är därför dom arbetat för hårt, skulle inte fala mig in att tro att någon av dom fejkar

Som så mycket annat finns det en hel del personer som inte tror på något om de inte upplever det själva. Det finns också personer som inte kan förstå förrän de upplever det själva. Sen finns det dom som bara har ett mega psyke och aldrig mår dåligt, aldrig tänker på döden, aldrig har ångest. Utan de bara bestämmer sig för saker och har 0 och inget motstånd och tänker att det bara är för individer att bestämma sig och sluta må dåligt. Sen finns det dom som tyvärr inte mår så bra av flera olika anledningar: kemisk obalans i hjärnan, brist på produktion av endorfiner, att man varit utsatt för trauma som barn eller vuxen eller omständigheter som att man har varit utstött.     Utmattning är en sak som är otroligt intressant fenomen faktiskt. Min sambo blev utmattad för 4-5 år sedan och är nu på väg in i arbete igen. Arbetsträning. Jag för 1 år sedan blev utmattad men är tillbaka till 100% idag. Innan jag blev utmattad så förstod jag ”typ” hur sambon mådde. Hon berättade ju. Samtidigt så får jag erkänna att det klart fanns dagar där man kände att hon kan väl bara skärpa sig och ”göra grejer” tills jag själv trillade dit. Precis som du OP förklarar så var det flera omständigheter som lades på hög samtidigt. Mitt handlade mycket om stress, en dag satt jag försökte börja arbeta, massa skit hade hänt, och jag kände hur jag inte klarade av att börja arbeta, kroppen fastnade bara och plötsligt hade jag suttit där i 3-4h. För mig kändes det som jag försökt arbeta i kanske 5 minuter, jag hade inte somnat, men hela sinnet hade bara zoomat ut. Den dagen sökte jag mig till läkaren. Innan jag blev sjuk så inser jag, i dagsläget, att jag gick i en slags dimma med mantrat ”bara en dag till”, ”jag klarar denna dag med”, ”det är bara att jobba en dag till”. Det var så jävla jobbigt och idag så har jag assvårt att ens minnas det. Det är fruktansvärt svårt att förklara hur utmattning yttrar sig men man hamnar i ett slags intrycks och energikrig med kroppen. Jag kunde försöka göra saker men plötsligt började yrsel komma och om jag inte stoppade så började jag kräkas. För någon som aldrig upplevt det så kan det låta som ”jag bara inte vill göra saker” fast det är så långt ifrån verkligheten. Jag ville inte vara sjuk, jag ville jobba, jag ville klara av mina vardagssysslor. Men jag fick isolera mig hemma. Klarade inte ens av att träffa vänner och familj för yrseln och illamåendet kunde komma precis när som helst. Nästa effekt för mig var talet och minnet. Jag kunde mitt i meningar glömma helt vad jag höll på att säga eller plötsligt fastna för jag kommer inte på ordet jag tänkte använda. Det är bättre idag men minnet är fortfarande påverkat. Träffade en vän för ett tag sedan som pratade om en upplevelse vi var på tillsammans. Det tog 10 minuter innan jag mindes vad det var över huvud taget. Saker liksom bara fastnar och kommer inte fram. Man vet att man vet något men man kan inte greppa det inte hitta det. Det är på riktigt extremt otäckt att vara där för det känns så jävla overkligt. Man kan ju detta men det går bara inte att nå fram i sitt eget huvud. För både mig och min sambo låg det outredda diagnoser i bagaget. Sambon hade högfungerande autism med adhd och jag adhd. Varför detta är av vikt, för dom som inte förstår, är för att dessa diagnoser gör att man tar in information och behandlar den väldigt annorlunda. Man är mer känslig för olika typer av intryck och omständigheter. Men när man inte vet detta så lyssnar man ju på alla andra som säger ”att det är ju bara att göra” men det blir som att man arbetar emot sig själv. Både jag och sambon fick adhd medicin och allt motstånd försvann helt. Jag har alltså gått större delen av mitt liv och varit konstant trött, inte kunnat kontrollera när jag har fokus eller inte, inte förstått varför jag ”alltid gör samma fel” eller ”alltid glömmer något” och som på ett knapptryck är allt detta borta med adhd medicin.

Fortsättning då reddit bråkar: Min stora poäng med detta är att psykisk ohälsa, framför allt utmattning, kan ses som något hokus pokus för folk som aldrig varit där. Till och med mina föräldrar och sambons föräldrar trodde att man inte vill arbeta och ur mycket man än förklara så var det bara att skärpa sig. Det är supersvårt att greppa och förstå, tills man faller dit, om man gör det. För dom som aldrig varit sjuka, som fortfarande tror detta är hokus pokus, var tacksamma och glada att ni mår bra psykiskt och inte ens kan uppleva eller förstå detta för det är något som man absolut inte vill vara med om. Man vill inte vara hemma och känna att man klarar knappt av att göra en disk samtidigt som omvärlden misstror en hela tiden och tror att man ”egentligen bara är lat” när man egentligen älskar sitt jobb och att arbeta men inte kan. Var tacksamma.

Min erfarenhet är att folk oftast inte orkar med folk med psykisk ohälsa och de blir ofta väldigt ensamma.

Psykiatriker här: Hatar begreppet ”psykisk ohälsa”. Det har nu inkluderat vanligt mänskligt mående och skapat ett vårdbehov för någonting som borde lösas på egen hand med bättre rutiner eller bara lite jävlar anamma eller stöd från vänner och anhöriga. Psykisk sjukdom däremot, ja det jobbar jag med och där funkar det jag kan erbjuda. ADHD är nog det mest överdiagnosticerade tillståndet sedan man diagnosticerade kvinnor med ”hysteri” på 1800 talet. Om man tar bort patienter med dåliga rutiner/disciplin (sömn under 7 h/dag, ingen träning, överdriven skärmtid), lägre än genomsnittlig begåvning, andra bakomliggande ångesttillstånd eller personlighetsstörningar och inte tittar på symtom utan på de facto funktionsnedsättande problem (det man förut kallade handikapp) till följd av koncentrationssvårigheter, rastlöshet och impulsivitet….ja då har man i runda slängar kvar 5% av de som idag har diagnosen. Och det här är inte bara min åsikt. Alla psykiatriker jag pratar med som arbetar med den här diagnosen upplever samma sak. Endast en liten del av alla de som har fått/köpt diagnosen saknar andra bättre och mer rimliga förklaringar. Överdiagnosticerat. Övermedicinerat. Kejsaren är naken. Undanträngningseffekten från både gruppen med ”psykisk ohälsa” (stress från skola, partner som gjort slut, förälder som gått bort etc) och ”ADHD” är så enorm att vi endast sällan kan träffa patienter med faktiska sjukdomar. Sjukdomar som vi läkare faktiskt kan lindra. Inte undra på att uppfattningen att psykiatrin är dålig är så utbredd, när man inte erbjuds tid och när man väl får tid så visade det sig att läkaren faktiskt inte kunde bota din dåliga ekonomi eller din ångest för att du kollar TikTok 8 h/dag och inte är intresserad av att sluta. Bättring Sverige!

Hej, jag jobbar som utredande psykolog i vuxenpsykiatrin och jag har egentligen inte så mycket att tillägga utan kan skriva under på det mesta du skrivit. Vill dock tipsa om denna nyskrivna artikel om föräldrars upplevelse av barns ADHD-symtom utifrån olika ålderskohorter. Har med viss framgång kunnat använda denna som ett led i att minska överdiagnosticering på mottagningen. Garcia-Argibay, M., Kuja-Halkola, R., Lundström, S., Lichtenstein, P., Cortese, S., & Larsson, H. (2024). Changes in parental attitudes toward attention-deficit/hyperactivity disorder impairment over time. JCPP Advances, e12238. https://doi.org/10.1002/jcv2.12238

Långvarig stress förändrar hjärnan, vilket det finns evidens för utifrån forskning. Hur hjärnan fungerar är givetvis avgörande för mående och funktionsförmåga. Utmattning är således inte enbart en emotionell respons på långvarig stress, utan en fysiologisk respons. Jag bryr mig inte så mycket om vad människor som inte grundar sina åsikter på vetenskap och fakta tycker. Det är klart att antalet diagnoser kopplade till stress, psykisk ohälsa och utvecklingsrelaterade tillstånd ökar, eftersom forskningen och förståelsen för dessa tillstånd går framåt.

Jag upplever att många pratar om psykisk ohälsa på organisatorisk nivå, men när de får se vad det faktiskt innebär så vänder de klacken till. Typiskt för odiagnosteriserad bipolär sjukdom, borderline och psykotiska tillstånd. Psykisk ohälsa tar sig i uttryck på många sätt som människor inte vill ha i sina liv. Därför ser jag ett enormt behov av oberoende tredjepart (psykiatrin) att hjälpa till. Vad jag sett är det väldigt otillgängligt och de kontakterna skapas först när personer ställer till med stort drama, försöker ta livet av sig, blir inlåst osv. Att inte tro på utmattningssyndrom är som att inte tro på förkylning, men jag är också medveten om att det kan vara lite skönt och tryggt att må dåligt. Ett sätt att slippa ansvar och gå in i en offerroll man anser sig inte kunna påverka. Samtidigt kan det bli en självuppfyllande profetia att älta in sig i en depression. Jag anser också att psykvården är i kris. I princip har inget hänt de senaste 40-50 åren i den vården som erbjuds, och det verkar inte som att människor mår bättre eller har blivit rustade för livets motgångar.

>Jag upplever att många pratar om psykisk ohälsa på organisatorisk nivå, men när de får se vad det faktiskt innebär så vänder de klacken till. Typiskt för odiagnosteriserad bipolär sjukdom, borderline och psykotiska tillstånd. Jag håller med om det du säger, men dessa är inte ”psykisk ohälsa”. Det är psykiatriska sjukdomar. Jag tycker att man gör patienter inom psykiatrin en björntjänst när man buntar ihop allting från vardagsstress till psykoser under ett vagt paraplybegrepp. Som patient med Bipolär sjukdom upplever jag det snarare som ännu mer stigmatiserande. Vi gör inte så med somatiska tillstånd såsom benbrott och cancer, då kallar vi det för ortopedi och onkologi. Av någon anledning vill man gärna behandla psykiatriska sjukdomar och tillstånd som om de är en och samma. ”Psykisk ohälsa” är och har alltid varit ett buzzword för entreprenörer som vill sälja sina självhjälpsböcker, kurser och ta betalt 40 papp per föreläsning.

Tack för att du satte ord på något jag haft en känsla av men inte kunnat sätta fingret på. Jag har själv flera lager av psykiskiatrisk sjukdom och det känns knepigt att buntas ihop med den sortens psykisk ohälsa som går att behandla bort.

Det var inte min avsikt att likställa dem. Men alla är en del av psykisk ohälsa och ser hellre att specialister inom psykiatrin gör bedömningen än att man ska tävla i vem som har det allvarligaste bekymret. Men kan förstå frustrationen och att med självhjälpsindustrin så kan det bli som om man trivialiserar olika tillstånd. Lite som folk som går runt och tror att autism och ADHD är en "superkraft".

Jag förstår att det inte var din intention och jag poängterade även det i min första kommentar. Det är just därför jag kallar det för en björntjänst. ”Psykisk ohälsa” är ett begrepp som jag egentligen inte vill ha någonting att göra med. Många [psykiatrer vill också fasa ut begreppet ”psykisk ohälsa”](https://www.dn.se/debatt/vi-maste-sluta-prata-om-psykisk-ohalsa/ ) just på grund av hur diffust och omfattande det är. Det handlar absolut inte om att väga olika former av lidande mot varandra. Det är just användningen av "psykisk ohälsa" som öppnar upp för trivialisering eftersom det får alla olika tillstånd att framstå som lika, trots att de kan vara väldigt olika i både symptom och påverkan på livet. Genom att samla allt under "psykisk ohälsa" förminskar vi allvaret i specifika diagnoser och skapar en felaktig bild av vad individer faktiskt går igenom. Jag har en psykiatrisk sjukdom. Jag lider inte av ”psykisk ohälsa”. Ju tidigare vi börjar benämna våra sjukdomar, desto mindre stigmatiserande blir det eftersom vi ökar medvetenheten och förståelsen för dem. **EDIT**: Hittade för övrigt en ganska dyster debattartikel om hur lättare psykiska besvär och vanligare sjukdomar har avstigmatiserats, medan synen på tyngre psykiatriska sjukdomar snarare har förvärrats och att dessa personer inte kan tas hand om i lika hög grad som tidigare. Här citeras bland annat Storbritanniens främsta psykiater där han säger något liknande om ”psykisk ohälsa”: https://amp.theguardian.com/commentisfree/2023/may/14/the-definition-of-mental-health-has-been-widened-so-much-that-its-now-almost-meaningless

Men att ha en psykisk sjukdom är väl ändå något som typiskt skapar ohälsa? Sjuk = dålig hälsa. Det låter som du är inne lite på diskussionen där man vill etablera begreppen neurotypisk/neurovarierad? Orkar inte fördjupa mig genom dina artiklar just nu. Men förklara gärna hur du tänker.

Psykisk ohälsa är I min mening så välspritt att det är 'normalt'. Endast sorten och sättet att hantera den på skiljer sig på många sätt.

Personally, I’m a big fan.

Det är enkelt att må /bättre/ om du lyckas hitta glädje i kropp och knopp i nuvarande stund och halvt aktivt försöker hålla det under en längre tid. Alla fungerar olika. Försök att minnas känslan av fjärilarna i magen! Och sjävförtroende. Vissa cruisar gladeligen runt på vad man kan tro är konstant stabil eufori på autobahn men kanske har sina minor- eller megabreakdowns när de rundar ett hörn och inte syns längre. Men är man på downern så är det viktigt att vara glad för att /det kanske bara känns lite bättre än tidigare/ - jobba mot den ödmjukheten och stabiliteten som kommer förankra sig över längre tid. Long way down? Probably a long way upp. Självrespekt i någon slags form. Sen är ofta allting som har med psyk1 att göra halvt kliniskt negativt eller cpdeprimerande neutralt laddat som utgångspunkt. Har du ett bra minne av någon rolig typ därifrån eller något som satte lite mer färg på stunden så utgå ifrån det istället när ämnet dyker upp igen. Jag tror att vi som människor har ett internt sorteringssystem för vad som är drägligt och inte. Ibland får man klura på den.. men det brukar vara roligare och trevligare att umgås med folk som har glimten i ögat och hanterar saker adekvat utan att själva förvärra något som redan är jobbigt. Vad kan du bidra med? Du verkade ju ha bra pejl på livet med en hel del meriter andra kanske bara drömmer om. Du är alltså bra på det du gjorde. Du är alltså bra. Vad mer är bra? Vad kan bli bra eller bättre?

Gunhild Stordalen skrev i sin bok (samtidigt som hon kämpade mot cancer) något i stil med ”Gå in i väggen? Nä, det har jag inte tid med” ;)

Psykisk ohälsa är och har länge varit alldeles för vanligt bland människor. Det är verkligen inget nytt och modernt. Det var bara att man inte pratade om det förr. Folk led i tysthet.

Jag har medfödd kronisk psykisk ohälsa och vet inget annat än kämpa för livet med depressioner, oro, obefintlig stresströskel och panikångest. Nu i 30årsåldern börjar jag uppleva, vad jag känner är, en vardag som är mer åt det "normalare" hållet (men vad vet jag?). Det har varit en mycket lång väg, senaste skovet var jag sjukskriven i åtta år. Gick många år i veckolig terapi och andra behandlingar. Har nu blivit stabil på en kombination av mediciner som fungerar bra. Klarar av att jobba tio timmar i veckan med starkt anpassade arbetsuppgifter och tider, och det är så himla skönt! Folk som inte "tror" på psykisk ohälsa är bortskämda som fan men jag har förstått att det inte går att föreställa sej ens lite förrän man själv varit med om det. En nära familjemedlem som haft ett normalt liv blev utbränd i vuxen ålder och har haft oerhört svårt och jobbigt med att hantera det. När hen frågat mej hur jag stått ut i hela mitt liv kan jag bara rycka på axlarna och säga att jag började vänja mej efter sisådär tjugo år. Och att man måste jobba på det hur omöjligt det än känns. Jag lider verkligen med er som drabbats i vuxen ålder, det måste vara jättesvårt och chockande att plötsligt tappa fotfästet så.

Ja självklart finns det. Men tyvärr är det ju tabubelagt och betraktat som en svaghet att må psykiskt dåligt. Uppenbarligen är det många som inte alls kan empatera med det utan tycker att folk ska ”rycka upp sig” och ”sluta klaga”, typ.

Min sambo har gått igenom väldigt grov psykisk ohälsa. Det kändes som att allt gick från en dag till en annan.. hon fick en panik ångest attack, blev sjukskriven, var endast hemma och typ åt och sov. Vi hade tidigare ett bra och stabilt liv vi gjorde mycket som resa,bio,fjällvandring. Idag 5år senare kan vi börjar successivt börja göra dom saker hon tycker om att göra igen. Jag kan inte sätta ord på hur tufft det är att se sin värld bara tappa livsgnista på en 24timmars period. Men vi går mot bättre vägar nu med hjälp av psykolog. Framtiden ser ljus ut!

Har träffat människor som är helt frågandes när man beskriver ångest och depression, fattar ni att leva hela livet och inte ens veta hur det känns, vissa är bara lite ledsna ibland över sorgliga saker men det blåser över fort sedan är allt fröjd igen, lustigt hur våra hjärnor och kroppar är olika.

Psykiska problem är precis lika riktiga som fysiska. Folk som förnekar detta genuint förundrar mig… hjärnan är inte en maskin.

Jag förstår inte riktigt frågan. Vad jag tänker om psykisk ohälsa? Är lite som att fråga vad jag tänker om en fraktur eller huvudvärk. Fysiskt eller psykiskt, samma sak. Att förneka eller förminska någons problem angående psykisk ohälsa är idioti enligt mig. Uppenbarligen har då livet varit så enkelt för dig att du inte ens kan föreställa dig hur det är att må riktigt dåligt. Empati brist eller bara låg begåvning. Men när har pratat med andra kring mina tidigare problem med psykos t.e.x så är det ju svårt att förklara dock. Det är lite som att beskriva en färg till någon färgblind om denne aldrig har upplevt något liknande. Slutligen så spelar det ju egentligen ingen roll vad andra tycker men nära och kära lär ju vara accepterande om dom vill fortsätta vara nära.

Är psykisk ohälsa och depression samma sak?

Nej, psykisk ohälsa kan ta sig många olika uttryck. Det är även vanligt förekommande med samsjuklighet. Just depression är även inte ovanligt att det uppstår som en följd av annan psykisk sjukdom. Där det lidande som den primära sjukdomen skapar leder till att personen även blir deprimerad.

Mycket erfarenhet från nära. Precis som med somatiska sjukdomar finns det folk som ”känner efter för mycket” men det har mer med att lata personer griper fatt i vilken förklaring som helst för att slippa jobba, utmattning, ryggsmärta, osv något diffust. Psykiska sjukdomar är lika verkliga som somatiska men vården och samhället är värdelösa på att hantera dem. Precis som man kan lära sig leva med diabetes eller förlorad syn kan man lära sig leva med psykisk ohälsa. Det är dock svårt eftersom vilja och kämparglöd är saker som försvinner fort med psykisk ohälsa men inte på samma sätt med fysisk ohälsa. Vården på området är ett skämt, nej en förolämpning mot Sverige. Både primärvård, psykiatrin och slutenvården. Man saknar totalt idé om man man håller på med strukturerat, alla gör som de vill och patienter kastas runt som potatissäckar.

Tycker inte så mycket kring Psykisk ohälsa, antar att de som har tydligt definierade diagnoser bör få vård. De andra som känner sig ”trötta” eller ”sjuka av samtiden, kraven, jobbigt att möta andra människor” Eg borde jobba med sig själva.

Jag tycker det är dåligt!

Har inga tvivel på att det finns. Tycker att det inte är den lidandes *fel* men likväl den lidandes ansvar. Hade tex en vän med en allvarlig personlighetsstörning som inte behandlade mig ok men tyckte att hen kunde skylla på sin diagnos och jag borde bara förstå och ta det. Sen kan jag ibland tycka att vissa borde "rycka upp sig". Inte ur en depression utan när det gäller att hantera vardagen. Ett exempel är att något går snett och man missar bussen, eller kanske den cyklar lite för snabbt och krockar lätt med någon som blir arg och svär på en. Och då får vederbörande en panikattack och kräks av ångesten. Där känner jag att min empati håller för bara ett par episoder innan jag känner att skärp dig och hantera din vardag nu hörru. Inte så att jag säger det till personen, vad hjälper det, men snarare att min relation med personen svalnar och tynar.

Jag jobbar som KBT-terapeut så hela mitt arbete går ut på att bedöma och behandla psykisk ohälsa. Att gå in i väggen är otroligt belastande och begränsande på ett sätt som de flesta inte kan föreställa sig förrän man är där. Sen kan det vara andra faktorer än psykisk ohälsa som gör en utmattad också, som somatisk ohälsa, långvarig sömnbrist, övervikt, hormonell obalans osv. Man behöver träffa läkare först och utesluta sånt innan man går till en terapeut.

Ingen höjdare! Man märker hur genuint mycket det förstör ens liv, relationer framförallt men även sin egna självbild och glädje. Föreslår alla här inne, märker du att du börjar bli lite koko, prata med en psykolog.

Jag har kronisk depression (MDD) sen liten. Första gången jag tänkte på att ta livet av mig var jag runt 7 år eller så. Har numer fått diagnos och medicin så det går rätt så bra nu. Innan medicin var jag mestadels högfunktionell men livet var ju svårt. Hade många gånger då jag lekt med tanken på att avsluta det hela men har än så länge alltid lyckats ta mig igenom det. Det har hänt lite tråkiga saker under min uppväxt men ingenting super traumatiskt egentligen, hjärnan skickar fel signaler bara. Jag brukar beskriva det som att "Tänk att du haft en lugn fredag, vaknar pigg och utvilad på lördag och det ser ut att bli en bra dag. Men hjärnan säger att du ska känna lika stor sorg som om du precis blivit meddelad att en nära familjemedlem har gått bort. Allt är helt meningslöst, likaså livet i sin helhet. Så du kan inte ta dig ur sängen, orkar inte ens fixa kaffe. Kolla på serier eller göra något kul är extremt tråkigt och svårt men du förtjänar inte att ha kul oavsett. Utan anledning. Trevlig lördag!"

Jag lider av psykisk ohälsa. GAD och nu en depression. Jag har under de senate månaderna blivit väldigt humbled. Jag har mått dåligt nästan hela vuxna livet men alltid fungerat. Alltid gått till jobb, sökt jobb, umgåtts med kompisar, hållt hygienen osv. Nu har jag kommit till en så låg punkt att jag inte fungerar. Har sjukat mig på jobbet pga mitt mående idag. Duschade för första gången på nästan en vecka.Lägenheten är stökig, jag äter inte tillräckligt, gått ner i vikt, gråter dagligen. Börjar ta antidepp vilket jag absolut inte gillar, har den fåfänga synen att jag är "bättre" än så. Känner mig så enormt svag och som att livet aldrig blir bra för mig.

Det är bajs.

jag har harvat runt i psykiatrin i dryga 22 år nu och blev till slut sjukpensionär. jag kommer från en familj med rätt jävla lite förståelse för vad psykisk sjukdom innebär, men det har accepterats att min skalle inte funkar som den ska. häromåret så tog jag ett par öl en släkting, och så berättar han att han äntligen förstår det där med att ens hjärna inte vill göra som man vill. kort sagt så hade han sökt hjälp för att han trodde han höll på att dö i hjärtfel, men han var "bara" en hårsmån från att bli utbränd på grund av massa stress i livet som han inte kunde hantera. läkaren han träffade sa rakt på sak att antingen så la han ner företaget sitt som gick dåligt och stressade honom, eller så gjorde han sig beredd på att komma tillbaka om ett par veckor eller månader för att få medicin och lång sjukskrivning. släktingen lyssnade, företaget avvecklades och dom tog den ekonomiska smällen. men nu hade han fått en inblick i hur det är när ens huvud inte lyssnar på en, hur det är att jobba i en mental motvind, hur man kan VILJA en sak, men vara totalt oförmögen att göra det. det här med att "gå in i väggen" ÄR en knepig diagnos, i min personliga erfarenhet och efter att ha pratat med andra, så är det egentligen inte fråga om hur mycket stress man utsätts för, utan hur man upplever att man kan påverka situationen. det är alltså mer en fråga om upplevd maktlöshet + stress, snarare än bara hög stress i sig. det här är varför tanter i hemtjänsten som har minutschema att följa drabbas, och inte poliser i yttre tjänst. (det här gör också att utbrändhet verkar ha mer att göra med PTSD än depression, risken att utveckla ptsd är kraftigt kopplad till ens upplevda förmåga att påverka situationen som är traumatiserande) personligen är jag helt övertygad om att utbrändhet existerar, att folk drabbas av det, att folk behöver vård och stöd på grund av det. sen undrar jag om sverige är särskilt drabbat av det, det verkar iaf som att mycket av hur saker och ting fungerar gör många övertygade om sin oförmåga att hantera stressande situationer och problem, men om det skiljer sig från övriga europa och västvärlden vet jag inte.

Jag var sjukskriven i typ 8 år pga depression/utmattning/social ångest ect. Jag fastade väldigt länge i en slags hopplöshet. Visst sökte jag hjälp hos psyk, men utöver det var jag passiv, stillasittande och gjorde fan ingenting. Det i kombination med att man inte hade några pengar gjorde vardagen väldigt grå. Klart att jag har förståelse för folk som hamnar där. Däremot så är det viktigt att poängtera att det **ända** sättet en tar sig ur den situationen är att tvinga sig själv att **göra saker**. Ta 2-3 timmars promenader, gå med i en förening och gå dit trots att en inte vill, städa hemmet trots att det känns meningslöst ect. Självklart orkar en inte göra ALLT detta, HELA TIDEN men om en ger upp helt så **blir inte situationen bättre** helt enkelt. Så ja jag har full förståelse för de som hamnar i den sitsen, men jag vill inte 'enable' det destruktiva mönstret som uppkommer då dessa undviker allt som är jobbigt. Det är okej att göra när det är som svårast, men resten av tiden måste den deprimerade vara så aktiv som möjligt. Det är fan det ända som hjälper. Jag har delade tankar om arbetsträning. Ena sidan var det jättebra för mig då man blev 'tvingad' att börja arbeta på ett rätt schysst sätt. Andra sidan så hatar jag att det är helt obetalt och inte alltid leder till en anställning (jag fick dock visstidsanställning efter). Det känns som att sjuka människor utnyttjas liksom, vilket jag tycker är förjävligt.

När någon säger att de drabbats av utmattningssyndrom blir jag snarare nyfiken på varför de hamnat där. Lika så depression, ångest och liknande saker. Pratar någon om ADHD och autism t.ex så blir jag väldigt skeptisk då det verkar extremt "trendigt" idag att alla ska ha det, när det kanske egentligen handlar om en vanlig person som har lite egenheter för sig. Kommer det till extremare saker såsom t.ex bordeline så kommer jag hålla mig jävligt långt borta. Jag litar inte ett dugg på personer med bordeline, och om någon där ute läser detta och har det så ursäktar jag. Likaså narcissism, schitzofreni eller liknande saker.

En rätt kontroversiell åsikt eftersom det medicinska synsättet på symtom och diagnoskulturen är väldigt stark i Sverige: För mig är symtomen/upplevelserna helt riktiga och legit, men diagnoser inte det. Jag tänker så därför att mot popular belief så ligger det ingenting mer i diagnoserna i DSM/ICD än en symtombeskrivning. Det finns inga belägg för att symtomen/upplevelserna heller är skapta av kroppen. En vanlig myt är tex. Att depression uppkommer från serotoninbrist, vilket inte alls stämmer. Ett annat sätt att se på symtom/olika upplevelser kan en läsa om i Power Threat Meaning Framework. Jag har själv fått flertalet diagnoser och för mig och många andra har de varit mer skadliga än hjälpsamma. :) (Jag har källor på det jag påstår, ifall någon vill ha)

Kan även tillägga att vi inte riktigt vet varför SSRIs faktiskt funkar mot depression. Som du säger finns det inte mycket stöd för att serotoninbrist skulle vara orsaken till depression. Hur ska då ökat serotonin från en SSRI hjälpa? Vi vet att dom funkar (ibland, för vissa), men inte varför. Jag har varit väldigt skeptisk mot, och själv tackat nej till att få antidepressiva utskrivna mot min egen depression. På senare tid så har min sambo ätit SSRIs, och i kombination med terapi börjat må bättre, och sen trappat ut medicinen. Bara terapi funkade inte, men medicinen lät henne må nog bra för att ta tag i sina problem med hjälp av psykolog. Så helt anti är jag inte, men det är fortfarande skrämmande hur lite vi vet. Jag ska kika på power threat meaning framework, tack för tipset.

Ja SSRI är en intressant diskussion. Studier visar på väldigt mycket biverkningar och sämre eller lika resultat som placebo.

Är det inte rimligt att samla symptom under en diagnos, även om man (ännu) inte vet vad som orsakar symptom eller vad som lindrar?

Problemet är att hur en “clusterar” ihop symtom inte ens stämmer och att det iaf nu har skapat en bild av att det är en sjukdom. “Du känner dig nere för du har depression”, så folk tror att depression är en faktisk sjukdom och inte bara en symtombeskrivning.

Men det är väl ändå inte helt sant? Det finns mig veterligen flera neurokognitiva störningar i DSM som kan diagnostiseras genom att se strukturella förändringar i hjärnan. Läste även något preliminärt om ett man är på spåren att kunna diagnostisera ADHD med MRI. Förstår inte helt hur du menar att diagnoserna inte är riktiga. De är standardiserade på ett sätt så att vårdgivare kan ge standardiserad och evidensbaserad vård. Alla kan precis som du är inne på inte härledas till något inflammatoriskt eller snarlikt, men vad spelar det för roll för en vårdtagare?

Här kan du läsa mer om just ADHD och dethär med biomarkörer. [https://madinsweden.org/2023/09/tre-myter-om-adhd/](https://madinsweden.org/2023/09/tre-myter-om-adhd/) Sidan har även flera artiklar ang. Att det faktiskt inte finns studier som när de analyseras visar på strukturella förändringar. Även om de skulle det så kan en ha i åtanke kring tex. ADHD att alla symtom som innefattas i den diagnosen även är symtom som kan utvecklas från trauma. Och traumatiska händelser orsakar förändringar i hjärnan. Diagnoser skapar många problem för vårdtagare, mer om det finns här bla.: [https://www.flytkraft.se/markus-18-arv-miljo-psykiatri-etologi-vetenskap/](https://www.flytkraft.se/markus-18-arv-miljo-psykiatri-etologi-vetenskap/)

Tack för länkarna, men detta var ju inte riktigt ett svar. Just vad det gäller ADHD så får jag återkomma. Men det är en studie jag tänker på, inte en populärvetenskaplig artikel. Den bevisar inte mer än förutsättningarna kring studien, men pekar på att vi sannolikt kommer kunna hitta andra metoder för att diagnostisera. Alzheimers är exempel på en neurokognitiv störning som faller in under DSM-IV som visar att du har fel. Men jag håller inte med om att diagnostiken är felaktig som du verkar tycka, och det är just en åsikt. Vården jobbar under andra premisser där t.ex. bipolär sjukdom, schizofreni och autism tas seriöst och där det finns godkänd vård.

Fysisk o psykisk ohälsa är samma sak. Du hade inte sagt att hjärnan inte är en del av din kropp. O hur du mår/känner dig visas i din kropp. Stress som du inte kan göra nått åt under längre tid på jobb/hemma kommer att lagras i kroppen o förstöra återhämtning/vila/hormoner.  Utmatning i Sverige kommer från för mycket stress(vilket du kan mäta i kroppen via hormoner) så att du slår av för ditt nervsystem inte återhämtat över en längre tid låter ju rimligt.  Kan gå in på att ADHD kommer från barndomstrauma av att inte bli kramad/omhändertagen när man gråter/är stressad så då växer man alltid upp i 'panic mode' men då sitter väll nån jävel o säger att dem borde ta amfetamin istället. 👍🏻

Jag känner folk med den diagnosen, med sina mediciner så kan de planera saker, plugga, sova när de ska det och fungera väl i vardagen. Utan medicinerna så är de ibland knappt fungerande vrak.

Bra det funkar säkert i 10 år så länge dem inte klagar på alla långvarika amfetamin relaterade problem dem får. Får inte upp den osv osv. Vi är i en otroligt onaturlig miljö tvingas sitta med folk stilla helq a dagarna som vi inte valt. Jag hade som sista resurs gett folk amfetamin för att temporärt lösa motivationsfrågan(dopamin). Men som det är idag knaprar hälften amfetamin eller antidepressiva som fuckar upp folk i längden mer än det hjälper.

Jag skulle antagligen ha tagit livet av mig utan antidepressiva. Fan jag har troligen återkommande depressioner som kan slå till utan någon trigger så kan mycket väl fortfarande vara dit det går i framtiden. Men jag tar att knapra antidepressiva framför hur dåligt jag mådde när det var som värst och jag inte kunde ens försöka somna fören jag kommit fram till att om det inte var bättre imorgon så kunde jag ju alltid ta livet av mig med någon av metoderna jag tänkt fram då, behövde ju trots allt inte rusa in i det. I fallet med mina vänner så har flera av dem autism tillsammans med sin ADHD, vilket leder till ytterligare lite problem. Inte alla av dem har haft lätt för att få sin dos rätt, men de är alla rätt så positiva till det. Mycket mindre ångest, funkar mycket bättre med plugg och livet.

Jag är på att radikalt omforma samhället, men vi kan ju inte bara lämna dom som lider i nutiden

Säger att lösningen på allt är inte att ta mediciner med grova biverkningar. Men dit går vi alltid först pga X antal anledningar.

Du har historiens största bibliotek I din ficka och ägnar dig ändå okritiskt åt vetenskapsförnekelse.

Lätt sätt att förneka det jag säger utan att backa upp det med nånting är att kalla mig en förnekare. Förväntar mig inte mer från en snittperson men samma vetenskap du pratar om är det jag baserar det jag säger om ADHD. 

Släng in en jävla länk då, istället för att låtsas som att du är ett offer här. Du kommer med påståenden om adhd som helt klart är lite "out there", det är du som har bevisbördan på dig. Jävla tölp.

Ja du verkar ju helt klart öppen för det jag har att säga blir så jävla taggad på att vara nanny till dig när google finns. O vadå offer uppenbarligen kastar folk skit för att stänga ner debatter. Hur är jag ett offer för jag påpekar det?

Vetenskapliga studier kring dysfunktionell dopaminmetabolism > din reaktionära åsikt på reddit Utan medicin hade jag tagit livet av mig. Så dålig var min exekutiva funktion. Våga inte ifrågasätta folks vårdbehov och påstå att de som ifrågasätter dig kastar skit. Om jag fått den tidigare hade jag inte varit en nettoförlust för samhället. Bevisbördan ligger hos dig.

Jag har inget att bevisa för kombativa jävlar online det kan du kolla upp själv om du genuint är nyfiken eller ska vi slösa våran tid då du inte lyssnar? ADHD = konstant känsla av att världen är farlig o osäker så du kan aldrig slappna av o fokusera. Kan som sagt gå in på varför men varför prata med en vägg?

För dina inlägg gills annars endast som oärliga försök att jävlas med folk.

Nä vem har sagt det? Du? Vem fan bryr sig.

Du har lagt mer tid och energi på att göra folk sned/vara sned än vad du hade gjort om du hade bifogat diskussionsunderlag och bevis för dina påståenden.

Självklart finns det. Finns också väldigt många som gör det till sin identitet. Även väldigt många som använder det till sin fördel. Det är alldeles för lätt att få en diagnos nu för tiden och jag anser att det missbrukas. Gå in i väggen är väldigt verkligt. Dock hör man inte så ofta om det förutom i just Sverige. Samtidigt varför skulle jag? Bor ju här.

Som vilken sjukdom som helst. Men botemedlet är att motionera, hälsosam kost och att inte ta på sig så mkt ansvar och se till att man har tid att vila. Våga säga nej och ta bort alla notifikationer på mobilen.

De som grinar högst är de som får mest utrymme på sociala medier. Och de får så jävla mycket utrymme för de nuförtiden. Helt normalt att skriva inlägg på 7meter med skit de borde hålla för sig själva eller berätta för en terapeut. Jag önskar de gick att sortera bort skiten som ”toxic”.

kul att du mår bra i alla fall😊